Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1852, sida 1

en förlåtelse . . . . du tror motsatsen .... må så vara . . . . låt oss inte mer tala derom. Biancas hjerta slog våldsamt — en håltig strid rasade inom henne. Hertigen gjorde min af att afbryta samtalet. — Det, som ni nyss sagt mig, min far, sade Bianca leende och med låtsad likgiltighet, förefaller mig bra besynnerligt. Grefven af Carmagnola, denna stolta, oböjliga man, påstår att han ålskar mig, att han alltid skall ålska mig? Visconti gjorde en jakande ätbörd. — Och han har skrifvit det till er? — Ja, han har skrifvit det till mig. — Visa mig hans bref, min far. Tonen, i hvilken Bianca talade, var lika beståmd som hennes fordran. Visconti, som icke förutsett detta fall, ehuru han af sig sjelf bort kunna taga den qvinliga nyfikenheten med i betraktande, spratt till och bet sig i låpparna så att de blådde. Snart fattade han sig dock åter och svarade, med den kallblodighet som aldrig ösfvergaf honom, isynmnerhet då det handlade om utförandet af ett be drägeri: — Detta bref, mitt barn, innehåll dessu tom så allvarsamma politiska saker, att klokheten bjöd mig förstöra det. Jag brårnide upp det just då du kom in.