Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1852, sida 1

— Jag! — jag skulle skrifva till den mannen? Det år vål inte ert allvar, min far? — Jo visst, ty jag har moget öfverlaggt saken. Således återtar du vål pennan? — Aldrig! Aldrig! Biancas blick ljungade af harm och stolthet. — Aldeles som du behagar, tillade hertigen kallt, efter en temmeligen lång paus. Du skall ändå inse, att, om jag också glömmer förolåmpningar, jag dock hvarken skall blottstålla min eller din värdighet. Carmagnola skrifver till mig att han förbannar sin otacksamhet emot mig, han ber mig återgifva honom sin aktning för sig sjelf, derigenom att jag fårlåter honom som ett vilsefördt barn. Isynnerhet smårtar det honom att han genom sin egen skuld gått förlustig en lycka . . . . men derom vill jag inte vidare tala . . . . jag ser att ditt hjerta uppröres redan vid tanken derpå, och jag måste frukta att såra dig ånnu mer, om jag skulle såga dig i hvilket passioneradt språk han talar om sin kårlek och tar himlen till vittne på, att det framdeles skulle blifva hans strörsta straff att lefva skiljd från dig. Oaktadt hans straffvårda förråderi, oaktadt den förolåmpning, hvartill han gjort sig skyldig mot sin vålgörares dotter, hade jag dock, det tillstår jag, trott på möjligheten af