Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1852, sida 1

Hertigen log föraktligt och triflande. — Ja svek och bakslughet det år dina utvågar, dina vapen, och jag medger att de ofta förhjelpt dig till seger. Men sedan bataljonerna uppmarscherat på fåltet, ser du, då beböfs det skarpa lansar och stridsyxor, svård svingade af tappra hånder, snabba tankar och en hastig öfverblick af den stora fåltherren — gå, stackars råf, du skall inte stålla dig mellan två rytande lejon, hvilka stå i begrepp att störta löst på hvarandra. Ericcio fördrog med fullkomligt filosofiskt lugn detta af raseri och galla genomträngda tal — han visste, att det för hertigen blifvit ett behof att gifva sådana förebråelser, och att orden mindre voro riktade till honom ån icke snarare till det oblida åde, som en tid varit fåstadt vid alla hans företag. Han fann det klokast att aldeles icke svara derpå, och vånde sig med fördubblad ifver till sitt arbete. Visconti stödde pannan mot handen och tycktes försjunken i djupt eftersinnande. Så hade, efter detta samtal, omkring fem minuter förflutit, då plötsligt dörren till kabinettet öppnades. Hertigen såg upp. — Hår år en depesch, nådigste herre, hvilken nyss anländt med en kurir, som i fullt