Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1852, sida 1

— Stackars Carmagnola! — Han är inte så mycket att beklaga som ni tycks tro, ropade Ridolfi, som nu intagit Simonettas rekognoscerings-plats. Det fiendtliga kavalleriet har visserligen delat sig i två flyglar, det spränger låst på träsket för att förfölja våra soldater, det år också sannt — men — — Men —? frågade prokuratorn med illa dold otålighet. — Vid min sjål! ropade den florentinska kommissarien efter ungefår fem minuters tyst våntan, jag år ett slags krigsmachin, litet förrostad, det medgifver jag, och beviset derpå år, att jag befinner mig hår på höjden istållet för nere på slåtten, att jag ser på istållet att handla! Men jag har för länge fört kommandostafven, att jag icke skulle kunna bedöma värdet af en dylik krigslist. Jag kan blott tånka mig två fall: antingen har grefven af Carmagnola för sin sjål köpt helvetets hemligheter — eller ock beskyddar honom Gud såsom ett af sina ålsklingsbarn! Såkert år att ett underverk skett! Jag trodde att allt var förloradt — och se hår — slaget år vunnet. De milanesiska ryttarne hade verkligen ryckt fram på landsvågen, och då de sågo huru fotfolket spridde sig Öfver tråsken, hade. de icke kunnat motstå lusten att göra jagt på dem,