Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1852, sida 1

För öfrigt tyckte de det vara klart, att den af solen upptorkade skorpan af träsket sörvandlat sig till fast land, eftersom så många bevåpnade våga de sig dit utan att de dervid tycktes löpa någon fara. Impulsen var en gång gifven, ryttarne, otåliga öfver den overksamhet, hvartill de varit dömda från tidigt på morgonen, brunno af begår att afgöra stridens utgång och göra fångar. De följde således Bramante i spåren midt in uti tråsken och gjorde sedan ett anfall i stråckt galopp åt Ogliofloden till, — ett ögonblick senare visade sig ett skådespel, lika förfärligt som hjertskärande. Hästarne, hvilkas ifver eggades ännu mer af sporrarna, kämpade i början ganska kraftigt emot en klibbig och svampaktig mark, men sjönko snart, sedan de gjort en ytterligare ansträngning att upphinna flyktingarna, ned i dyn ånda till buken. Bramante och hans trupp gjorde nu hel våndning, grepo till offensiven och anstålde ett fruktansvårdt nederlag bland de af sina håstar nedstigna ryttarne. Under tiden hade Orsini och fursten af Mantua bragt i oordning den fiendtliga armens hufvudkorps, som kommenderades af Carlo Malatesti. Milanesernas nederlag var fullståndigt. Två timmar senare, det vill såga, når det