Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 3

— — — — 2—— var en ryslig kontrast. Fruntimmerna ilade bort under höga rop af fasa. Banditen sökte att framstöta ånnu en förbannelse. Men hans röst var borta. Han tog två eller tre steg framåt, och fattade uti bildhuggerierna på en pelare, med så förtvifladt raseri, att hans naglar qvarlemnade ett blodigt spår. Denna sista våldsamma ansträngning tycktes fullkomligt hafva uttömt hans ånnu dfriga kraft, ty genast derefter störtade han baklånges på golfvet. Han var dåd. Furst Pisani ville aflågsna Carmagnola från denna dådens och fasans skådeplats. Carmagnola sträfvade emot ett ögonblick, fattade de båda senatorerna Mariello och Perusini vid handen, kastade en medlidsam blick på det vid hans fötter liggande liket och sade: — Denna menniska var blott ett uselt verktyg för en oförsonlig, feg vilja — jag hade kunnat bespara honom detta straff — men Venedig har icke velat det — tron J nu, mina herrar, på möjligheten af en försoning mellan Carmagnola och Philip Maria, hertig af Milanol — — — — — — — — — — —