ger och skåmtar, och då de i ett ögonblick bortvånda ögonen, byter man om deras glas, och saken år afgjord. ; — Men, kapten, sade Lascaris, i det han stirrande betraktade honom, hvad kan vål detta interessera oss hår? — Jo, saken år högst interessant, isynnerhet får er, grefve Rinaldo. Jag inbillade mig nyss att ånnu vara i våra berg, jag såg det liliga deltagande, som ni visade grefve Carmagnola, och då jag vet hvilken aktning åfven ban hyser för er, så ville jag stifta en evig vånskap emellan er och honom, i det jag lagade så, att ni drack ur hans glas, och han ur ert. — Hvad såger nil ropade Lascaris med ett ansigtsuttryck, hvari på engång bestörtning och tvifvel målade sig, — detta glas — — Är grefve Carmagnolas. — Det år inte sannt, stammade Lascaris med hes ståmma, — det år inte sannt, ni vill blott skratta åt mig. — Skratta! Det år ju ingen mera ån ni som skrattar — men ni skrattar som de fördömda i helvetet skratta— med tandagnisslan — men hvad kommer åt er? Ni blir ju helt blek! — Det år inte sannt! — det år inte sannt mumlade Lascaris, i det han steg upp och for med fingrarna genom det af svett drypande