Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1852, sida 2

ert verk, och, om jag vågar uttala ordet, grefve, — ett visst misstroende — — Missliroende! ropade Carmagnola, som icke kunde undertrycka en åtbörd af harm och förtrytelse. Men plötsligt fattade han sig åter och sade: — Jag hade bort vara beredd derpå. Säger man inte, att Venedig sjelft så ofta tar sin tillflykt till lögnen, att det omöjligen kan förutsåtta Öppenhet och årlighet hos en annan? — Ni går för långt, ers excellens, sade Antonio Perusini, vare den tanken långt ifrån oss att blott ett enda ögonblick vilja tvifla på ert ord, eller hysa misstroende till er uppriktighet. Vi hafva fastmer af ert hjerta fruktat en: rörelse af svaghet eller godhet; våra gamla vånskapsförbindelser utöfva på oss nåstan alltid ett inflytande, för hvilket vi endast med största måda kunna taga oss tillvara. Kan det inte stundom hånda, att vi, åfven efter den allvarsammaste brytning, låta beherrska oss af minnets makt? Slutligen hafva vi framkastat den frågan, om de band, hvilka förut fästat er vid hertigen af Milano, verkligen åro slitna, och om det inte vore fara vårdt, att ni en vacker dag, utan att sjelf veta det — — — (Forts.) —.Å —