Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1852, sida 1

Litteratur. Fursten. Historisk roman af Ridderstad. Hr Ridderstad har bland svenska skalder och skriftstållare redan vunnit en framstående plats. Man kan ej såga, att han tillkämpat sig denna; han tyckes oss snarare, med sin rika skaldenatur såsom vågvisare, hafva vunnit densamma lika lätt, som vandraren på en vål banad väg går mot sitt mål. Hans nåstan slösande alstringsförmåga är hos oss lika ovanlig, som den gedigenhet, hvilken röjes, om icke i allt, så i det mesta af hvad han skrifvit. Denna gedigenhet tillhör isynnerhet hans historiska och historiskt-romantiska skapelser, och detta bevisas snarare ån motsåges justaf de inkast och anmårkningar, som mån af lårdom och historisk sakkännedom ansett sig böra rikta mot elt och annat af hvad som flutit af hans penna. Når den historiska romanen blir föremål för en dylik strid och behandlas af motståndarne nåstan som ett historiskt dokument, år det redan ett högt erkånnande af dess förtjenst, helst om författaren, såsom saken varit med hr Ridderstad, lemnar stridsplatsen med behällen krigsära. Fursten, det senaste arbetet af hr Ridderstad, är så tillvida en pendant eller komplement till hans förra historiska roman Drabanten, som en del af de mera framstående karaktererna i denne hår åter framtråda på skådebanan. Scenen år nu förlagd till kejsarinnan Katharina den andras hof, och sörfattaren målar hår för oss taflor med så sann historisk uppfattning och på samma gång med så rik och saftig fårglåggning, att de utan att blekna kunna ställas vid sidan af de arbeten, den franska skolans heroer i denna våg lemnat oss. Det år ett mödosamt, vi kunna nåstan såga farligt, fålt, der hr Ridderstad skår sina lagrar; han sörlägger ej sina skildringar till tider, hvilka äro så historiskt utredda, de möjligtvis kunna blifva, och tillika så aflågse, att de lemna mera fritt utrymme för skaldens alstrande fantasi; med djerft mod försåtster han sig in i en ånnu nåra oss liggande tidrymd, der forskarne ånnu ej hunnit forma skepnaderna af bortgångna historiska personligheter till fullt åskådliga och helgjutna bilder. Historien liknar ett synglas, genom hvilket de närmare föremålen synas dunkla och endast de aflågsnare framstå i sin fulla klarhet. Men den sanna skalden kan ofta, hvad historieforskaren ej förmår: den förre kan göra sig hemmastadd med en flydd tids anda, då den senare får hålla sig till trångt begrånsade sakförhållanden. Och då nu hr Ridderstad framtråder ej blott och bart såsom skald, utan åfven med råttmåtiga anspråk , att hafva gjort icke så litet i afseende på den historiska forskningen, så år det med desto större långtan vi hafva emotsett och med desto större nöje genomlåst hr Ridderstads ifrågavarande roman Fursten. Vi vilja hår ej ingå i några specialiteter, men kunna ej underlåta att uttrycka vår belåtenhet med hr Ridderstads teckning af Katarina den andra. Hon var en qvinna, hvars