Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1852, sida 3

er? — Angelo, om ni behagar, signor; det är mitt hvardagsnamn. — Nävål, måster Angelo, låt oss sätta oss. — Jag vet ganska vål hvad jag år skyldig ers excellens — ni tåcktes såtta er, men jag skall be om tillåtelse att få stå. — Som ni vill. Således, måster Angelo, fortfor Ericcio, sedan han lagt en hop guldmynt på kaminen, saken hvarom det nu handlar år följande: Ni kånner vål fursten och senatorn Pisani i Venedig. llott ryktesvis. Han har ännu inte varit så artig att inbjuda mig till någon af sina fester. — Just i afton skall han gifva en, som lofvar att blifva utmärkt lysande, och den jag ånskar att ni bevistar — utan inbjudning, förstås. — Mycket vål. Hvad vore det vål för förtjenst deri eljest? — Frågan år, om ni anser saken möjlig— Från det ögonblick ni önskar den, svarade Angelo, i det han sneglade på guldhögen, så är saken så godt som redan verkA. —