Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1852, sida 2

emottog Ericcio, märkte Bramante tydligt, att hon såg honom för första gången. Ericcio inträdde med stor försigtighet och sade till den mannen, som kom honom till mötes: — Är ni baron Angelo de Talavera? — Nej, signor. — Är ni inte det? — Jag har inte engång den åran att kånna den herrn. — Det var besynnerligt, sade Ericcio för sig sjelf, gatan, huset, trappornas antal, tillochmed portens fårg, allt angaf Jacobi mycket noga för mig, och skulle velat svåra på — — — Ah, jag ber om förlåtelse — kånner ni Jacobi? — Ja visst. — Och han har skickat er hit? — Ja. — Det år en annan sak. Ugolina, lemna oss allena. Den unga flickan begaf sig till ett nåstgrånsande kabinett. — Ser ni, signor, från det ögonblick, då jag vet, att ni år skickad af Jacobi, år jag inte blott baron Angelo de Talavero, utan allt hvad ni vill, och dessutom er tillgisnaste och beredvilligaste tjenare. — Vi måste rått förstå hvarandra, sade