Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1852, sida 1

———— — — om Skandalpressen. Det år sör hvarje redlig svensk medborgare en på en gång bitter och sörödmjukande sanning, att han i närvarande tid hvarje dag behöfver frukta, att se sitt namn och sin heder svärtade af personer, hvilka inom publicitetens område hetas föra, folkets talan, men, som i sjelfva verket endast hafva fruktan. för skandalen att tacka för sin tillvaro. Det vill med andra ord såga, att vi hår i vårt land åga en skandalpress, en press för hvilken ingenting är heligt, en press, som icke skyr något medel för ernåendet af sina läga systemål, nemligen egen vinst, och tryckfrihetens förderf. Det år tid att såtta en gråns för. detta ofog, som vanhedrar nationen, det år tid att bortskåra denna pestböld från den svenska pressens annars friska och vördnagsbjudande stam, innan dess fördersliga gift ånnu mera kringsprides i samhållets dalar. Det år åndtligen tid att bortrycka den mask, som: för folket döljer skandalpressens råtta drag, och göra dem bekanta med denna ulf i färakläder, som så envist går omkring för att uppsluka deras båttre kånslor, för att derigenom sånka dem till sig. Publicistens kall år heligt och ansvarsfullt! Det år han som skall utsä hos solket frön till andlig utveckling; det år han, som skall göra det förtroligt med de nya idger, som genomströmma tiden; det år han, som småningom skall upplyfta folket till den höjd, som det bör och måste intaga, når det blir moget för något båttre. Publicistens makt år stor! Det år genom ordets kraft, som han omskapar staternas våsen, som han förvandlar folket från en rå och tanklös massa till en tånkande och bildad medborgareskara, hvilken inser sitt eget vål, och icke långre, lik den blinde, låter leda sig i förderfvet af falska vålgörare. En fri och sjelfståndig press år ett lands åra, den år dess vårn åfven i farans stunder, ty bajonetternas makt år ett intet mot pressens, når den år anförtrodd åt redliga och starka hånder. Men tånke man sig nu denna makt, som på så många sått inverkar på samhållets bestånd, tånke man sig denna makt anförtrodd åt hånder, som endast fika efter mammon, åt samveten, för hvilka intet år heligt, åt hjertan, som endast innesluta egennytta och låga passioner, och hvad blir följden? Jo att det vilseförda folket får ett falskt begrepp om sin stållning, att det, som barnet, jagar efter skimrande såpbubblor, och att det till slut ligger fångsladt till hånder och fötter, emedan det låtit förleda sig att söka ernå ett mål, som det icke var vuxet. Och når det slutligen uppvaknar ur sin dröm, hvad ser det då? Jo, att den falske ledaren fört dem hundrade år tillbaka, i stället för endast ett steg framåt . . att hans ER ER TTT