Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1852, sida 2

Ve den man, hvars hjerta icke var vål pansarklådt, når hon spatserade på Marcusplatsen eller på dammarna vid hamnen och kastade sina obeskrifligt tjusande blickar på honom! I de flesta fall var man fast, och benen sprungo i kapp med hjertat. Man måste då genomvandra en otalig mångd grånder, nåstan genom halfva staden, och detta var icke så litet besvärligt, ty Ugolina hade en rask gång. Ändtligen anlände man till ett högt och smalt hus, icke olikt de små torn, som ännu qvarstå här och der efter medeltidens sångelser. Hade man väl kommit dit, sä skulle man helt dristigt hafva gått in, men det var icke eller alltid så lätt, ty icke sällan hände det, att den sköna, sedan hon ädelmodigt tillåtit att man gjort henne sållskap, med majestätisk mine inträdde i sin boning, kastade en föraktlig blick på den tillbedjare, som slumpen gifvit henne, och stångde dörren midt för hans nåsa. Till Ugolinas heder och till blygsel för största delen af hennes improviserade tillbedjare, måste vi tillågga, att hon i de flesta fall handlade på ofvannåmnda sått. Stundom år dock den onda ande, som lockar unga flickor, ganska elak, och åfven Ugolina låt, som det tycktes, mer ån en gång fånga sig vid dessa farliga lekar. Då föll koketten i sina egna nåt,