Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1852, sida 2

och hennes hjerta fattades af samma eld, som hon för sin seger upptändt hos andra. Så hade det också utan tvifvel gått henne med den vackra kapten Bramante, som visserligen icke mer var i ungdomens första blomma, men, som vi redan veta, ifrigt och omfattande studerat galanteriets konst, så att han inom sin krets kunde anses som måstare deri. Redan en veckas tid hade Bramante verkligen hvarje dag infunnit sig i den skånas boning, der han aldrig stannade mindre ån två eller tre timmar, och, om vi skola såga sanningen, så måste vi tillstå, att han sjelf gjorde sig de allvarsammaste förebråelser deröfver, att han sålunda låt kårleken taga öfverhand öfver vånskapen. Han urskuldade sig dock något dermed, att Carmagnola sedan sin ankomst till Venedig, för det mesta varit sluten inom sina egna tankar, sökte ensamheten och tycktes uppgöra vissa förslager, till hvilka han, enligt allt utseende, icke behöfde någon förtrogen. : (Forts.)