Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1852, sida 1

— hyrt sig ett rum, hvars fönster lågo så beqvämt midtemot grefvens, att dessa båda personer mycket lått skulle kunnat samtala, utan att behöfva besöka hvarandra. I första våningen af detta hus, bakom en nedfälld jalousie, visade sig en spanande, orolig blick, det var Michaelas. som bibehållit de mansklåder, i skydd af hvilka hennes flykt från Milano ensamt varit möjlig. Hon visste att Carmagnola åndtligen, efter mycken tvekan och flera dfvergifna planer, fattat det beslutet, att för hvad pris som hellst intrånga midt ibland senaten, och oupphörligt uppfylld af sarhåga för honom, som hon ålskade, sedan hon sjelf fått förstånd att bedöma de faror, i hvilka han så djerft kastade sig, var under den förfårliga ovissheten och väntan nåra halfdöd af ångest. Redan hade Francesco varit borta mera ån tre timmar och var ännu icke återkommen. Venedig år en tyst stad. Der höres icke det lif, som i andra folkrika ståder, der de flitiga arbetarnes verktyg tåsla med vagnarnas rullande och håstarnas hofslag. Folket i Venedig hade, vid tiden för vår beråttelse, genom drömmerier och låttja, blifvit så att såga en smula poetiskt. Det hyste en afgjord afsky för -hvarje anstrångande arbete, och nöjdt med litet, tillbragte det största delen af dagen an