Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1852, sida 2

men allas miner voro orörliga. Icke ett ord, icke en åtbörd — man endast lyssnade. — Usurpatorernas slågte, fortfor Ridolfi, år en slags plåga, som Gud lösslåppt på jorden, för att straffa de onda och hålla de goda vakna. Det år ett kråftsår, som dödar de folk, hvilka inga läkemedel mera kunna hjelpa, men som åfven kan tjena att stålla ett folks tapperhet i dagen, som år kraftigt och stolt nog att föredraga en årofull dåd framför ett lif, framslåpadt i slafveri och vanåra. Visconti tillhör detta förkastade slågte — ursågta mig signori; ånnu åger ett vapenstillestånd rum emellan er och honom, det vet jag, men jag talar hår i mitt fåderneslands namn, och ingen annan ån jag år ansvarig för mina ord. Visconti år således en af de menniskor, för hvilka lag och rått åro tomma ord, och som med ena handen underteckna freden, medan de med den andra slipa svårdet till ny strid. Florenz var också en af hans bundsförvandter, och har sampetsgrannt uppsyllt alla sina förbindelser, och ändå, — hvad har väl skett? En vacker dag infaller hertig Philip Maria, utan orsak och utan att från vår sida hafva blifvit retad dertill, i Forli, och inlågger der, i trotts af den slutna traktaten, en Milanesisk garnison. Det stolta Genua lockar honom; han bemåktigar sig det, tvingar dogen attre