Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1852, sida 1

XII Flykten. Under det Carmagnola, som vi sett, till viscontis stora förargelse, triumferande gick öfver torget, anade han icke, att i samma palats, som han nyss lemnat, en qvinna, hvars hjerta var helt och hållet uppfyldt af tanken på honom, led alla väntans och ovisshetens qval, och tjugo gånger i minuten öfvergick från ovisshet till tvifvel, från glädje till sörtvislan. Bianca, som hade utforskat Carmagnolas ankomst kunde knappt andas, från det ögonblick denne intrådde till hennes fader. Då hon i tankarna jämnförde uttrycken i brefvet, som han skrifvit till hertigen, med det sam-. tal, som hon: engång hört mellan honom och Bramante framför hertiginnans portrått, så hyste hon icke det minsta tvifvel om åndamålet med hans besök. En enda omståndighet oroade henne, nåmnligen det svar, som hennes fader skulle gifva på grefvens anhållan. Hertigen tycktes visserligen vara särdeles gynsamt stämd mot Carmognola, men, ehuru ännu mycket ung och alltför oskyldig att knnna intrånga i afgrunderna af en sådan sjål, som Viscontis, hade Bianca dock redan mårkt,