Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1852, sida 1

att hertigens ansigte sällan förrådde e en hemlighet, och att hos honom de vligaste åtbörder och tal ofta dolde en känsla af den mest afgjorda vederpilja. Hon fruktade visserligen ingen fara för Carmagnola, men vål fruktade hon att hans bön icke skulle blifva bifallen. och denna enda tanke ingjöt i hennes själ de grymmaste qval. Efter en half timmes väntan och ovisshet skickade hon Antonia, en af de unga fiickor, hvilka utgjorde hennes omgifning, att skassa is underråttelser. Under Antonias frånvaro försjönk hon i djupa tankar; först fästade dessa sig med salig berusning vid den ända till högsta passion ålskade Carmagnola, sedermera sökte hon att af de yttranden, hon hört af sin sader ölyer grefven och af tonen i dessa yttranden göra några lugnande slutsatser angående det samtal, som de nu hade sinsemellan. Nåra en timme hade förflutit, och ånnu var icke Antonia återkommen. I den feberaktigaste spånning nårmade sig Bianca ett af de fönster, hvilka lågo åt torget, och började betrakta folkmångden i hopp att genom detta skådespel få en sörströeise i ovisshetens förfärliga qval. Plötsligt hörde hon derifrån lisliga rop, som förkunnade att Carmagnola nalkades, och såg