Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1852, sida 2

kommit öfver tröskeln. Han kom, jag störtade mot honom — men plötsligt — ack förlåt migl haf medlidande med mig — föll dolken ur mina händer, och jag på knå, med ansigtet mot golfvet. — Ni kan inte sörstå det — nej, ni skall inte tro mig, men jag säg verkligen välnaden af hertiginnan Beatrix, till hvars död jas var orsaken, i det jag anklagade henne för ett brott, hvartill hon var oskyldig! Jag fick betalt för denna anklagelse, det år sannt, och derför har jag, Gud vare lof, ingenting att förebrå mig. Men, når jag såg hennes vålnad uppstiga mellan mig och Carmagnola, blef Jag så förskråckt, att jag nåstan halfdöd nedsöll för hennes fötter. I samma ögonblick fattade mig den der menniskan i kragen, och förde mig hit. — Förlåt! förlåt! Ni inser vål, att det inte var min skuld att han undkom. — Antingen år den der menniskan vansinnig, sade Visconti, eller också är han saker till ett förfärligt brott, eftersom han sjelf tillstår att han velat mörda den ådla grefve Carmagnola. Deröfver skall man snart skaffa sig upplysning — emellertid måste han såttas i fångelse. — Det skall jag ombesörja, sade Bramante.