——55557— — Han är vansinnig — jaga honom genast härifrån, sade Philip Maria. — Han år endast uppskrämd, min furste, sade Bramante, jag kånner honom mycket noga och försåkrar er att han år i fullkomlig besittning af sitt förstånd. Jag tror likvål att han har litet feber, och i sådana ögonblick vet ni ju, att menniskan pratar hvarjehanda dumheter. Tala således, min vån, såg den nådiga herrn hvad du har på bjertat — det skall bli mycket uppbyggligt för honom, och ditt hjerta skall derigenom blifva låttare. — Men befall honom då att tiga! ropade Ericcio aldeles ursinnig. — Nej nej, sade hertigen, jag vill att han skall tala. ; — Haf medlidande med mig, min furste, sade Gabrino, jag skall såga en allt. Jag stod hår i ett hörn, med dolken i hand och ögon riktade på fönstret, beredd att samvetsgrannt uppfylla min pligt, och alvaktande den öfverenskomna signalen. Ändtligen efter lång våntan och då jag redan trodde att det icke skulle bli något af hela saken, eller att den blifvit uppskjuten till en annan dag, öppnades det der fönstret, hvilket enligt vårt aftal betydde att Carmagnola skulle då. Jag fattade derför min dolk och nårmade mig dörren, beredd att nedstöta honom, så snart han