vill, låta smörja sig af hr Sibour, och utbyta sin lilla bådd i Elyse mot statssången i Tuilerierna. Under tiden utvecklar han sig, sedan sju månader, i all sin prakt, som en påfågel: han harangerar, triumferar, presiderar vid banketter, gifver baler, dansar, regerar, paraderar, och breder ut stjerten. Han framståller sin fulhet till allmån åskådning i en operaloge, låter kalla sig prinspresident, utdelar fanor åt armåen, och hederskors åt poliskommissarierna. Når det blef fråga om att vålja en symbol, så ölverträlsade han sig sjelf, och valde Örnen. Hvilken modesti hos sparfhöken! — (Följande torde kunna tjena som prof på förf. sått att vådja till sina försossade landsmäns hederskänsla. Hans våltalighet är i fransk genre, det år sannt, men våltalighet år det i alla fall, och skulle utgjutelser sådana som denna — och flere dylika, lika mustiga finnas öfverallt i boken — kraftlöst studsa tillbaka mot feghetens. dåsighetens och den materiella egoismens sega pansar, så lår vål det, för ordets makt annars så kånsliga franska folket, aldrig på denna våg stå att våcka ur sin letharsi.) 2 Se der den man, som styr Frankrike! hvad säger jag, styr? nej, eger och besitter det suverånt! Och hvarje dag, hvarje morgon gifver denne emigrant, som icke kånner Frankrike, lexor åt Frankrike i sina dekreter, i sina budskap, i sina haranger, i alla dessa osmakligheter, som han utvecklar i sin Monitör! och denna hundsfott såger till Frankrike, att han råddat det! Och från hvad? från Frankrike sjelf! Före honom gjorde försynen intet annat, ån dumheter; den gode Guden våntade på honom, för att stålla allt i ordning; slutligen kom han! Sedan trettio år funnos i Frankrike alla slags förderfliga saker: detta Jjudande IR tribunen; denna stojande olåt, pressen; detta fråcka våsende, tanken; himmelskriande oordning, friheten. Han kom, och i stållet för tribunen införde han senaten; i stållet för pressen censuren; i stållet för tanken dumheten; i stållet för friheten sabeln, — och med sabeln, censuren, dumheten och senaten har han råddat Frankrike! Råddat, bravo! och från hvad, upprepar jag? från Frankrike sjelft; ty hvad var detta Frankrike, af röfvare, tjufvar, upprorsmakare, mördare och demagoger. Det var nödvändigt, att binda detta ursinniga Frankrike, och det år hr Bonaparte, hr Ludvig Bonaparte, som har påsatt det tumskrufvarne. Nu sitter det i fångelsehålan på svåltkur, på vatten och bråd, straffadt, qvåst, bundet till händer och fötter, under god bevakning; varen lugna! tit. Bonaparte, polissoldat i palatset Efysse, ansvarar för det inför Europa; denna sak har kan åtagit sig det ömkliga Frankrike sitter nu i tvängströja, och om det muckar, så — Ah! hvad år detta för ett spektakel? hvad år detta för en dröm? hvad år detta för en nattmara? å ena sidau en nation, den första bland nationer, å andra sidan en man, den siste bland männer; och se nu, hvad denne. man har gjort denna nation! huru! han trampar den under fötterna, han skrattar den i ansigtet, han drifver med den, han trotsar den, han skymfar den, han hånar den! Huru! han såger: jag år allt! Huru! i detta land, i detta Frankrike, der man icke ostraffadt kan gifva en karl en örfil, der kan man örsila upp hela folket! skam! Hvarje gång hr Bonaparte spottar, måste alla torka sig i ansigtet. Och detta skulle kunna fortfara! och ni såger mig, att det skall fortfara! nej! nej! nej! vid allt det blod, som rinner i våra ådror, det kan icke vara långe! Ah! om det kunde fortfara, så skulle det icke mera finnas någon Gud i himlen, eller något Frankrike på jorden. (Forts.) denna . om ni behagar? jo en befolkning Ah! hvilken afskyvård I I