Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1852, sida 1

lats och under säker bevakning föres ut ur staden. Ericcio, ropa på vakt. Ericcio åmnade gå ut, men Carmagnola gick i vågen får honom, lade handen på dolken, som satt i hans gördel och sade: — Ännu ett steg och jag lågger er dåd för mina fötter. Ericcio hoppade tillbaka. Genast derpå gick Carmagnola fram till hertigen, på hvilken han riktade en stolt och föraktlig blick och sade: Och nu, hertig Visconti, år stunden kommen såvål för er som för mig att åndtligen afkasta den mask, som vi båda så långe burit. Michaela, som var så beslutsam, så långe de det endast handlade om hennes egen existens, kånde sig darra, då hon såg huru Carmagnola sjelf sönderslet de sista band, hvilka ännu fästade honom vid hertigen. — Francesco, sade hon, tig, jag ber dig derom. — Iigal ropade Carmagnola, och hvarför? Dyra Michaela, jag må tala eller tiga så år min undergång besluten, och hvem vet? kanske voro anstalterna dertill tråffade redan innan jag gick öfver tråskeln till detta palats.