Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1852, sida 2

— 4 nej, så långt går man icke. — Nå, det var åtminstone en stor lycka, sade Ericcio i samma ton. — Nej, svarade Carmagnola, man såger blott, att ni fört barnet till de piemontisiska bergen, till en herde, som jemnte sin son uppfostrar det, utan att ana flickans bård. Vid dessa med kraft uttalade och af en förkrossande blick beledsagade ord, gjorde Ericcio intet vidare försök att bibehålla sin kallblodighet. Han riktade sina blickar på Visconti, liksom för att bedja honom om bjelp. Men hertigen sjelf kånde sig duka under för inflytandet af sin låga natur, och bragt ur fattning af Carmagnolas lugna och stadiga blick. Emellertid insåg han att han borde göra en anstrångning, för att göra ett slut på detta upptråde. Grefve Carmagnola, sade han, Jag såger er ånnu en gång, att det endast år dumma sagor, och jag hoppas ni inte går mig den förolåmpningen att tvifla på mina ord. (Forts.) Ai —