Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1852, sida 1

RR EE— Skyddstull. (Forts. fr. N:o 195.) Efter att hafva anfört, hurusom man fordom ansåg som en lycka för ett land, att så mycket reda penningar som wöjligt infördes, och så litet som möjligt utfördes, samt visat att denna åsigt endast var en chimre, alldenstund penningar i sjelfva verket icke åro annat ån varor, de också, och det i hufvudsaken kan vara likgiltigt om ett lands rikedom består i varor af ena eller andra slaget —öfvergår förf. till de fördelar, som vanligen påstås komma massan af folket tillgodo från af skyddstull omhågnade fabriksanlåggningar, och yttrar sig som följer: De gynnade fabrikanterna vilja gerna framstålla saken så, som om landets barn förlora, hvad fråmmande vinna. De mena, att de arbetare, som af dem anvåndas, skulle sakna bröd, så framt de icke hade den sysselsåttning, som en beståmd industrigren gifver dem vid handen. Men sålunda förhåller det sig emellertid på intet sått. Arbetslönen kan, medelst en fabriksverksamhet, som uppspirat till följe af skyddet, hastigt stiga på ett ställe, men hvad som vinnes för befolkningen, kan i alla fall aldrig blifva mera ån skillnaden mellan den tidigare och den senare arbetslönen; endast kring denna skillnad kan frågan vånda sig. Vål kunde det tyckas, att en medelst skydd befråmjad industri icke skulle förmå skapa en dylik skillnad, då arbetslånen icke kan stiga, utan att eftersökningen af arbete stiger, hvilket åter blott kan inträssa dymedelst att landets kapital tillvexer, och detta tillvexer icke derigenom, att sabriksslit uppspirar, såsom en följd af skJddstull. Men härvid må anmårkas, att eftersökningen af arbete icke endast bestämmes af kapitalets storhet, utan af dess anvåndning, och att den personliga verksamhet, som utvecklas af en fabriksegare, ofta i sig sjelf år ett betydligt kapital. Når derföre en man, som har sina penningar stående i fråmmande obligationer, och lefver sysslolös på sin renta, slutligen, eggad af en skyddstull, anlågger t. ex. en klådesfabrik, så kan han möjligen, genom att blifva en duglig arbetsföreståndare, och genom att använda hittills obrukade, naturliga rikedomskällor, föröka landets kapital. Arbetslönen, som bestämmes af den större eller mindre eftersrågan, kan då helt naturligt stiga på det stålle, der han nedsåtter sig. Der arbetslönen är mycket låg, anvåndas i regeln flere arbetare, ån strångt nådvåndigt år, ty man sparar mindre på den billigare kraften. Tånka vi oss nu fabriken anlagd på ett stålle, der vanliga arbetslånen år 24 sk. om dagen, så är det mycket möjligt att alla dervarande arbetare hafva sysselsåttning efter denna lön. Behöfver nu fabrikanten 100 arbetare, som på en gång skola tagas från den sysselsåttning de redan ega, så skola arbetarne, efter all sannolikhet, då efterfrågan blir större, också fordra större lön, t. ex. 32 sk. om dagen, och det såvål af fabriksegaren, som af dem, hos hvilka de förut fingo arbete. Utan att befolkningen i den del af landet, hvarest man tagit arbetarne, rönt någon tillvext, utHgggnnnnnn a nn