Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1852, sida 1

varande vid vårt samtal, och här äro de. N. har sagt, att den nåd, som ni vill utbedja er af mig, vore utomordentlig, och jag anser mig, inför dessa båda vittnen, dem ni sjelf valt, böra erinra er derom, att huru stor denna nåd ån må vara, kan jag icke derigenom afbörda den skuld, hvari jag står hos er för allt hvad ni gjort till förökande af mitt namns makt och åra. Tala derför fritt, begår den belåning ni önskar och var öfvertygad att den aldrig kan blifva större ån min tacksamhet. — Min furste, svarade Carmagnola, ni uppskattar mina tjenster all för högt; men uppmuntrad af de ord ni redan yttrat och af de tusen exempel jag har för mina ågon, vill jag meddela er de förhoppningar jag vågat hysa. Min furste, den åra hvarefter jag stråfvar, en åra som år oändligt större ån min förtjenst, år att blifva er måg. Vid denna ovåntade förklaring sågo Grimaldi och signor Carrara bestörta på hvarandra, och Ericcio vånde sig hastigt mot Carmagnola. Hvad Visconti beträflade, så såg man plötsligt både öfverraskning och glädje afspegla sig i hans drag, liksom om denna bön förverkligat hans skönaste drömmar. — Hvad, min båsta grefve, det var detta, hvarom ni ville bedja mig? Jag hoppades det