Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1852, sida 1

.Ai FEEEE— landsmän, bör man först undersöka, om och för huru vidt de sakna arbete; det tjenar till intet att såga: vi betala så och så många hundra tusen till fråmlingar för saker, dem vi sjelfve kunde producera, ty besolkningen skall svara: nej, vi kunna icke åstadkomma mera, eller blott en ringa del mera arbete, ån det vi nu verkstålla, och för att taga ihop med ett nytt arbete, måste vi upphöra med ett annat. Blir svaret icke så lydande, så måste staten befinna sig i en krisis, som framkallar hungersnöd, eller utvandring. Man kan således med skål förvånas, då man srån ställen, der det finnes hög arbetslön och behof af arbetare, såsom t. ex. i Förenta Staterna, får höra flere, och deribland finansministern sjelf klaga öfver, att landets barn icke åstadkommit allt, hvad de, efter arbetets beskaffenhet, skulle hafva kunnat åstadkomma; ty man måste, för att något dylikt skulle kunna ske, anskaffa en oåndligt större mångd hånder. Slik klagan låter ungefär som den mans, som förtjenar en riksbanksdaler om dagen som smed, men klagar öfver att han dagligen förlorar en mark, emedan han måste hålla dräng att sköta blåsbälgen. Antingen må han försaka sin riksbanksdaler, för att sjelf arbeta för en mark, eller också får han finna sig vid att söka fråmmande hjelp, för att på möjligast nyttiga sått kunna anvånda sin egen arbetskraft. Således, innan man, i och för arbetarnes intresse, yrkar fabriksanläggningar, må man först fråga: är hår brist på arbete, eller är arbetslönen oproportionerligt låg?Beträflande solkmångdens tillvext, som ofta anföres såsom ett vigtigt argument för ett af skydistull understödt fabriksväsen, och åfven så torde kunna anses, så medgifver förf. att en dylik tillvext icke blott är möjlig, utan i många fall verkligen faktisk, till följe af den större arbetsförtjensten på fabriksorterna, hvarigenom ingåendet af äktenskap underlättas. Icke heller nekar han, att förökandet af folkmångden år ett förökande af samfundets styrka, i det att flere armar kunna håfda dess rått, flere hånder bearbeta dess naturliga rikedomskållor, flere hufvuden uttånka nyttiga planer. Men — frågar han sedan — år en stigande befolkning alltid ett godt? ja, såvida den år en följd af en verklig förmering af ett lands hjelpkållor, så kan den , visserligen så kallas. Men annorlunda blir förhållandet då folkökningen åstadkommes med tillhjelp af krafter, som icke kunna bestå i tidernas långd. Når en befolkning sålunda med konst framtvingas, så uppstår en den farligaste risk för ett samhålle, och man må tänka hvad man vill, med afseende på Malthusss teori om solkökningen, så kan man omöjligen önska sig en sådan, som icke har en frisk rot. Nöd, sjukdomar, missbelåtenhet skola i regeln bofåsta sig i ett land, der befolkningen förökas medelst onaturliga medel, hvilka man förr eller senare måste dfvergifva, och som endast tjena till att för hela befolkningen öka omkostnaderna för det nödvåndiga. Det slutliga resultatet blir då som oftast just en förminskning af folkmångden.