Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1852, sida 2

med förklarad onäd strallade uppreser ITOI. sigt sitt hufvud och blir ett dagligt plägoris för dem, som kommit under hans besål. Dock inga allmånna reflexioner; må fakta tala och personen i fråga framtråda så blottad som han, genom dem, visat sig vara på takt, sans och omdåme. Då han, till följe af sin titel, måste vara hofman, skola vi först se huru han uppbår denna sin vårdighet. Utan att vilja veta af någon öfver sig på stållet, fungerar han gerna, utan uppdrag, som stationsbefålhafvare och hr sjöministern såg såkert icke utan förtrytelse d. 31 sistl. Juli, huru n. v. kommendanten och varfschefen vid slottans härvarande station — nu år ordet utsagdt — icke blott förekom sin chef uti att bjuda flottans högste man till middag, utan ock med ett åckligt fjesk förevisade hvad litet stationen har besevårdt; ja, stationshefålhafvaren fick icke ens öppna sitt eget kansli för sin nårmaste förman, utan syntes det, som hade hr varfschefen dervid iklådt sig en vaktmåstares skepelse. Huru hr varfschefen, alltid kunskapsälskande, söker att få reda på de obetydligaste bagateller i och utom hus och på senare veckorna isynnerhet varit nitisk att få veta, når den får sin humanitet och rättvise, allmånt älskade stationsbefålhafvaren, som lårer beslutat att ingå på reservstat, verhståller detta sitt beslut, är mindre att såga om, men att han, i samtal med underordnade, kallar denne för sk-gubbe och befaller sin adjutant att till chefskansliet återlemna en remissakt med helsning att han sk-r i den, vittnar lika mycket om den fullåndade verldsoch hofmannen, som den routinerade embetsmannen. osficerare befallas att göra underofficerseller korporalstjenst; t. ex. ott råkna tunnetalet af sägspån, att tillse mudderpråmarnes fyllning m. m. Skickliga handtverkare lemna sina platser emedan varfschefen öfveröser dem med ovett. Skolgossarne förbjudas att gå till sitt vanliga badstålle inom varfvet, men hr varfschesen har för sin fosterson lagt inpasseringssedel i vakten. Sedan man närmare lårt kånna karlen såster sig vål ingen vid hans dumdryga, skryt om GUI kunskap han eger rörande stållningar och förhållanden på högre ort och hans inflytande der, men åfven detta vittnar ju om takt, likasom hans rytande mot en bonde för det denne ej nog hasligt helsade honom med hatten i hand. Låtom oss — för att nyttja predikostil — öfvergå till andra delen och tala om hans sans. En departementschefs skriftliga reqvisition påtecknas af varfschefen med gillande och — sönderrifves snart derefter af högstdensamme. Han budskickar en sjukrapporterad officer med befallning att denne skall instålla sig hos honom. Han hotar konstruktionsdepartementschefen med arrest dersöre att han ej låt om-måla en stationsbefålhafvaren förbehållen båt, som denne ville hafva oföråndrad. i Han har hotat att utanför sin kontorsdörr såtta en post, som skulle hindra hans, för tillfållet utan sysselsåttning varande, adjutant, att på några Ögonblick gå in på ett annat kontor. Han har velat förmå materialförvaltaren att taga sand till uppbörd. Många flera exempel på hans takt och sans kunde uppråknas och erbjudas snart sagdt dagligen, men huru år det med hans omdöme? Jo, detta måste ju komma från ett hufvud, och der intet år alt taga har kejsaren förlorat sin rått. Den ena dagen resolverar varfschefen öfver årenden, deri stationsbefålhafvaren ensam har beslutande rätt, en annan dag år han nog modest att öfvertaga departementschefs funktioner; om en underofficer efter afringningen på varfvet begagnar en kronans båt, skall den utvisiteras af en båtsman — det år ju i sin ordning — att denne skall kontrollera förmannen! För att kronan ej skall ruineras kan icke en likbår från varfvet erhållas utan utpasseringssedel. Flere exempel torde vara öfverslödige: desse äro, som man såger, tagna i högen. En man, som till den grad saknar förenämnde egenskoper, hvilka eljest anses oumpårljiod Sfvan får den sam har låsre befål. —-— ELL TLD jon mm