Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1852, sida 2

—————— —— (Insåändt.) Red. har fått sig tillsånd nedanstående uppsats och har icke kunnat neka dess införande i tidningen, då bakom ordet står en man, som ansvarar för uppgifternas sanningsenlighet och vill, när ock hvar det påfordras, leda dem i bevis. Ias. år mångvetande om ban år ensam om uppsatsen, men fast han ensam iklådt sig ansvarigheten, synes det, som hade hela N. Varfspersonalen bidragit till stacken med hvar sitt strå som man så ger. Om sramställningssättet år något skarpt, kan det icke annat ån ursäktas, då man läser om de fakta, som dertill gifvit anledning. Artikeln följer. Om en person anfalles i tidningarne för sin offentliga verksamhet, så såga vanligen de mest stilla i landena: hvartill detta? Hår finnas Ju lag och rått; anklaga den brottslige eller försumlige inför vederbörlig domstol och huru domsslutet må falla år all råttfårdighet uppfylld. Ins. gillar i allmånhet denna åsigt, men fall intråffa, då en person låtit komma sig till last förseelser, de der icke anses svåra inför lagbokstafven, men dock åro af beskaffenhet att bevisa mannens oanvåndbarhet på sin innehafvande plats och orimligheten af att uppsåtta honom ånnu högre. Ett sådant fall skall nu påpekas. Sist asgångne sjöministern ville — så sades och troddes det allmänt — skilja från