Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1852, sida 1

frambringas inom ens eget fådernesland, och tillågger hårvid: ÄAf hvad beskaffenhet ett land ån må vara, finnes der alltid en mångfald af föremål, som kommer den inre arbetskraften till godo. Hvad som brister jordmånen i fruktbarhet, eller bergen i metallrikedom, söker den menskliga verksamheten att i en eller annan riktning ersätta. De land, dem naturen tyckes hafva behandlat styfmoderligt, finna sin ersättning i en större utveckling af menniskokraften. Menniskans sanna lycka och storhet stå derföre så ofta i omvåndt sörhållande till naturrikedomen på den flåck, dit hon blef ståld af skaparen. Men — såges vidare — det år icke nog med att det föresinnes en stor mångd af sådana nådvåndighetsartiklar, som ett folk år i stånd att sjelf förskassa sig: det år åfven nådigt att af flere produkter finnes ett öfverskott, medelst hvilket man kan anskaffa sådana saker och ting, som fattas. Ingenting kan derföre vara mera ogrundadt, ån fruktan, att införseln af fråmmande varor skall blifva för stor, ty intet folk kan, lika litet som den enskilte, under längre tid, annorstådes ifrån förskassa sig varor af större vårde, ån det vårde det sjelf har till öfverlopps af sina egna produkter. Ju mera man införer, desto mera måste utföras. Hårvid förstå vi under benåmningen varor så vål reda penningar, — guld, silfver, koppar — som varor i egentlig mening. Ämnet för vår undersökning har således nu blifvit ganska beståmdt och begrånsadt. Hår kan icke blifva fråga om, att utesluta alla, eller ens de fleste fråämmande importartiklar, ånnu mindre kan det blifva tal om att vi sjelfve skulle upphöra med vår vigtigaste dagliga verksamhet i och för framhafvandet och förådlingen af sådana produkter, som naturen i vårt hemland kan erbjuda: behofvet af utlandets produkter å ena sidan, och den sjelfståndiga produktionen i vårt hemland å andra sidan, åro, med hånseende till hela vår existens, oskiljaktigt sördundna. Med hånsigt till ofvanstående, framställer nu sörf. det, efter hans åsigt, enda möjliga fall, då en skyddstull, med något sken af rimlighet borde kunna komma i fråga, och undersöker sedan, om åsven för detta enda fall några verkliga fördelar vore att påråkna. — Men vi återgå till hans egna ord. -När man frånräknar de fall, då skyddet icke begåres, åfvensom dem, då det, efter allas medgifvande, icke behöfs, så återstår dock ett visst antal fall, i hvilka, efter mångas mening, ligger dels en uppmaning till en viss slags verksamhet för ett folk, dels ett behof af skydd för en dylik. Hit höra nåmnligen de industrigrenar, som synas vara naturliga och passande för ett visst land, men som i utlandet gjort så stora framsteg, att anledning tyckes. vara för handen, att beskydda dem medelst tullagar. Skyddet kan också hafva afseende på den inre konkurrensen, men med denna hafva vi hår icke att bestålla. Når således ett land sjelf eger ett råämne. som skall bearhetas, eller råttare sagdt, når det sjelf har företagit den första bearbetningen, och stållningar och förhållanden, med hånseende till arbetslön, arbets kraft, maskiner, naturliga hjelpkållor Ke., äro gynnande — då känner man låtteligen en önskan uppstå hos sig, att väcka en dylik industrigren till lif, eller att värna den, i fall den redan börjat blomstra-. aEn sådan tanke har i allmänhet varit förherrskande vid tilldelandet af monopolier och privilegier, samt vid införandet af skyddstull. Man uppråknar åtskilligt godt, som hårigenom skulle vinnas, såsom att penningarne stannade i landet, att landets barn erhölle försörjning, att folkets materiella stållning blefve förbåttrad, att en mångd menniskor råddades från brådlåshet, att man kunde göra sig mera oberoende af utlandet... Låtom oss nu alltså prösva åtminstone några af de grunder, som i detta hänseende gjort sig gålllande-. (Forts.)