Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1852, sida 1

2— AAHHAHAHAAn SVIN AAA DE Sa AE AE Såsom inledning till sin o afhandling, utgår fört. från den stora expositionen i London, och antyder hvilka betraktelser den måste hafva framkallat hos , hvarje fördomsfri åskådare: Mången — såger han — som besökt den allmånna expositionen i London, borde, vid åskådningen af denna brokiga mångfald af alla möjliga alster från hela den kånda verlden, kånt sig ovilkorligt fattad af förestållningen om vödrändigheten och önskligheten af den innerligaste möjliga jörbindelse mellan alla lånder och folkslag, i det att han icke kunnat undgå att inse omöjligheten för hvarje enskilt land, såsom lemnadt helt och hål!et åt sig sjelft, att fullkomligt tillfredsstålla sina behofver, och, såsom en följd håraf, oundgångligheten af en i måjligaste måtto fri och obehindrad samverkan af alla lånder och folk tillsamman i och för uppfyllandet af de materiella och andliga behofven hos hvarje sårskilt sådant. Frågan blir då blott, att skaffa hvar och en hvad han behöfver, till så billigt pris och af så god beskaffenhet, som möjligt. Men detta kan blott ernås derigenom, att freden får ega bestånd, och att den ömsesidiga hjelpen får i möjligaste måtto vara obunden af yttre hinder. Känslan af vanmakt, når man vill afsåndra och omgårda sig med en kinesisk mur, och deremot af egen kraft, då man betraktar sig som en vigtig led i den stora kedjan, en led, som förstår att uppfatta och håfda sin naturliga plats i det hela — denna kånsla har såkert kommit mången till del, som besåkt den ofvannåmnde stora verldsmarknaden. Så naturligt detta är, så mårkeligt synes det dock, att man just skulle behöfsa draga till fråmmande land, som kunde erbjuda ett mågtigt och storartadt skådespel, för att fatta dessa och dylika sanningar; ty hvad man sålunda sett i stort, på ett stålle, der alla jordens folk ståmt måte med hvarandra, det borde hvar och en kunna se i sitt eget hem, huru tarsligt det ån må vara, når han blott oppmårksamt betraktar, hvad som dagligen möter hans blickar. I stållet för att fårdas till expositionen, som icke en hvar år i stånd till, vilja vi derföre kasta ett öga på hvad som omgifver oss hår hemma, och pröfva, huruvida icke sanningen af det antydda resultatet bekråltar sig. ....Förf. visar nu, hvilken mångfald af de mest olikartade, såvål natursom menniskokrafter, i alla verldens delar, måst samverka, för att åt vår enskilta lilla person förskassa en smula trefnad och beqvåmlighet, och fortfar derefter, som följer: Hvad som måste gripa hvar och en, då han kastar Ögat omkring sig, tyckes först och fråmst vara tacksamhet mot en försyn, som så olika inråttat och utstyrt hvarje del af vårt klot, på det att hvar och en af dem må kunna tjena de andre, och som leder verldshåndelserna så att alla jordens folk allt mer och mer kunna vara hvarandra till gagn; härpå måste följa ett erkånnande af indiridens fattigdom, når han står utan stöd af andra, likasom af ett enskilt folks fattigdom, når det söndrar sig från alla andra; åndtligen måste en hvar lifvas af den kånslan, att alla menniskor böra tjena hvarandra, då de alla hafva behof af hvarandra; en hvar måste kånna fredens och civilisationens vålsignelser, glådje öfver hvarje seger, som kommer samqvåmslifvet mellan staterna till del, och erkånna sin rikedom deruti, att allijemt flere arbeta för att tillfredsställa ens behofver. Det torde också knappast finnas någon, som, efter sådana betraktelser, skulle, med sina oskickliga menniskohånder vilja gripa in i ordningen af skaparens verk. Hvilka åsigter man ån må hafva, huru lisligt man ån må Önska, att sjelf kunna göra allt, så studsar den mest utsvåfvande fantasi tillbaka för de vanskligheter, som möta från klimat, jordmån, landets låge och beskaffenhet..... och den enskilte, som med vålbehag dröjer vid den tanken, att möjligen kunna blifva sig sjelf allt i allom, måste rygga tillbaka, når han skall tillämpa sin tanke i lifvet.Sedan förf. sålunda å ena sidan framhållit det oundgångliga behof den ena individen har af den andra, det ena folket af det andra, för att kunna förse sig med sådana, för sin trefnad nådvåndiga artiklar, som det icke sjelft kan producera, glömmer han icke att å an.i— 0cgfP99hhkhsl, — pra ——