Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1852, sida 1

chaela i samma nedstämde ton; då sksll jag gerna sjunga — men skulle tvertom dessa visor, i stället för att skingra din sorg, ännu mera öka densamma, i det de påminna oss att vi förr voro tre, då dessa visor sjöngos, så gjorde jag ju mycket bättre, om jag lät bli att sjunga? — Stackars barn. sade gubben, jag må göra hvad som hellst. men alla mina bemödanden att skingra de bekymmer, som nedtrycka dig, hafva blott till följd att de ånyo upplefva i ditt hjerta. Ack, sedan Francesco blifvit den ädla grefven af Carmagnola, hertig Viscontis gunstling och Italiens stolthet, skrifver han visserligen då och då till oss och berättar oss om sin växande makt och ära — men för oss är han dock förlorad. — Vi böra inte förebrå honom derför, min far, sade Michaela med sin lugna och melodiska röst. Francesco är nu icke mer en simpel herde, som icke bekymrar sig om något annat i verlden än sin far och sin brud. Nu sysselsätter bela Italien hans själ, hela hans tankekraft tages i anspråk af de allvarsammaste saker, af krig och politik — buru skulle han, som upptages af så mångfaldiga och vigtiga saker, oupphörligt kunna tänka på denna lilla vrå at Piemont och på de obetydliga varelser, som han här qvarlemnat? Michaela tyckte sig höra en suck besvara dessa hennes ord; hon vände sig om och uppgaf ett rop af förskräckelse, då hon varseblef en obekant, som stod orörlig på tröskeln. Snart målade sig dock öfverraskning och glädje i hennes drag, och efter ett ögonblicks tvekan kastade hon sig med ropet ÅFranc escol Francesco! i främlingens öppna armar. — Ja, min tillbedda Michaela, det är verkligen Francesco, som aldrig ett ögonblick upphört att tänka på sin fader och sin fästmö.