Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1852, sida 1

Och sedan han omfamnat sin fader, hvilken gret af glädje, tog han plats mellan gubben och den unga flickan, hvars öfverraskning, vid anblicken af den förändring han undergått, tillkännagaf en naiv förlägenhet. Hvilken storhet, hvilka kunskaper och hvilken erfarenhet bodde icke nu i detta förut så obildade och enfaldiga bufvud! Det var nu en helt annan menniska, för hvilken Micbaela kände sig nästan rädd. — Således, sade gubben alldeles förtjust, är det ingen dröm, utan den berömda Carmagnola: fältherrn, hvars namn genljuder till vårt fäderneslands aflägsnaste trakter, är verkligen min son, mitt köttsliga barn! — Ja, hvilken ära för oes! utropade Michaela, men buru stor är icke också den klyfta, som denna stora ära öppnat mellan d n ädla grefve Carmagnola och den fattiga Michaelal — En sådan tanke skall du ej hysa, sade Carmagnola. Vore jag Lombardiets furste och tillhörde du Michaela, den lägsta folkklassen, så skulle jag ändå icke taga någon annan till min maka än dig, ty endast du har mottagit min ed, liksom du allena äger min kärlek. — Älskade Francesco, sade Michaela, i det hon tryckte hans hand i sin, jag måste tillstå för dig, ätt jag ovillkorligt bäfvar tillbaka för den tanken att utbyta de anspråkslösa förhållanden, i hvilka jag hittills lefvat, mot den lysande ställning, som tillkommer din blifvande maka. (Forts:) ToOddtznttt.555