Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1852, sida 1

som började förhandlingarne. Sedan ämnet srån olika synpunkter betraktats, och Hammars åsigt gjort sig gållande: att, liksom man i efseende till de verldsliga nöjena hade enskilda och offentliga, men midt emellan dessa sållskapsnöjen, så borde det åfven mellan den enskilda andakten och den offentliga gudstjensten, gifvas tillsällen till säliskapsandakt: att då man kan i e!t sållskap få afhandla alla åmnen, njuta alla slags andra nöjen, det vore ju en fullkomlig oråttvisa och verklig brist om just de andliga nöjena och religidsa åmnen skulle vara i sållskap rent af förbjudna, sedan, som sagdt, denna åsigt gjort sig gållande bland konferensens medlemmar, med undantag af att ett par anmårkningar gjorts: huruvida konventikeln åfven borde anses få innefatta sådana religiösa handlingar, som ej allenast inskrånkte sig till bibeltolkning, bön, sång, o. s. v. utan åfven inbegrepo det lithurgiska i gudstjensten, såsom sakramenternas utdelande, vigsel, dop, etc., hvilken senare rått af slera förkastades men åter af andra försvarades, fick hr Pontoppidan åter ordet och genomgick i ett temligea klart och långt föredrag konventikelvåsendets historia i Danmark. Till en början, sade han, förfor man i Danmark som nu i Sverige: verldsliga makten, motarbetade konventiklarne på allt sått, straffade och fångslade, och presterne uppmanade dertill. Nu deremot hafva presterskap och lagstiftare, utgående från den åsigten att konventiklarne åro blott ett så att såga gåsningsmoment i den andliga utvecklingsprocessen, en väckelsens början, som kånner sig obeläten med endast de tillfållen till gudstjenst och andakt, som erbjuder sig i kyrkan, lemnat åt alla så väl juridisk som faktisk frihet att hålla gudstjenst hvar, når och hur som helst. Men presterskapet har med broderlig och kårlekslifvad hand omfattat, ledt och upplyst dem, som sålunda visat sig hafva större andliga behof ån dem kyrkan erbjuder sin hand för att tillfredsstålla på vanligt sått, och na hafva konventiklarne inom Danmark af sig sjelfva upphört. Der år det långesedan icke mera tal om dem. Konferensen stannade sålunda i den redan angifna åsigten att konventikplakatet borde antingen helt och hållet upphåfvas, eller åtminstone erhålla så föråndrad lydelse, , att konventiklar måtte få ega rum hvar och når som helst de icke lade hinder i vågen för den vanliga offentliga gudstjensten. Tredje thesen förbigicks, och företogs till diskussion den fjerde: -Bör en pastor klandras, om han utstråcker sin andliga omtanka och verksamhet åfven utom sitt pastorat?Hår uppstod en liflig debatt herrar pastorer emellan, synnerligast ville man hafva det klart beståmdt: hvad slags verksamhet som hår åsyftades, om åfven sådan presterlig verksamhet som att döpa, predika, viga, utdela sakramenterne, m. m. hår åsyftades, hvilket senare af hofpred. Engdahl, bland andra, påstods vara både stridande mot gållande kyrkolag och tillika sårande får den pastor i hvars embete man opåkallad och onödigtvis ingrep. Man tycktes emellertid på en lång stund ej kunna komma öfverens om huru denna verk samhet borde begrånsas, så att utrymme för de med ovanligt stora andliga förmågor utrustade (exempelvis anfördes en Wieselgrens, en Fjellstedts m. fl. ådagalagda högst gagneliga verksamhet) för hvilka ett så litet fålt som en församling vore förlitet, kunde beredas utan att derigenom ingrepp skedde-i en annans embete och kyrklig ordning åndå bibehållas. Slutligen blef, som vanligt, Hammars åsigt den gållande: att pastor i en jörssmling sjelf begrånsade sin embetsverksamhet; ty om han t. ex. ansåg sig hafva till fullo uppfyllt sitt kalls pligter då han döpte, vigde och utdelade sakKE AR EE oo Alt LL. sta