Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1852, sida 1

t:ABAB33 — en särdeles angelågen sak, ja, man gick så långt att, t. ex. d:r Bergman förordade vandrande missionårer som predikade å gator och grånder, likasom fallet år i London och Scottland. ,Sjette och sjunde frågorna stå i mycket nåra samband med hvarandra. Den förra lydde nemligen så: Huru långt stråcker sig den samvetsoch religionsfrihet, som i 16 S af nu gållande regeringsform år förbehållen åt svenska medborgare? och den senare: Hvilken år Luthers och Augsburgiska bekånnelsens ståndpunkt i fråga om religionsfrihet?Betråffande den förra frågan kunde, då med undantag af hr Flyborg, biott få af dem som på förmiddagen opponerat sig, upptrådde, som man torde förutse, ingen annan mening ån den, som hyllades af den till hrr Fjellstedts, Hammars och konsorters skola sig bekånnande pluraliteten, göra sig gållande, hvadan ock den i mitt förra bref omtalade d:r Bergmans åsigt i frågan vann mesta gehåret: och allmånnast yttrade meningen var således den, att fullkomlig religionsfrihet år de jure oss svenskar i regeringsformen förbehållen, samt att man på alla lofliga sått medelst petitioner och inverkan på allmånna tånkesåttet bör arbeta på att också få denna rått gållande. Ingen hördes hårvid söra den anmårkning, som dock, efter hvad mig tyckes, naturligen härvid lIramståller sig, nemligen: att 1734 års lag, som lika vål i 1 kap. M. B. vidrör frågan, ånnu år onpphåfd och gållande som lag, samt att den 16 S i R. F. vål såger att konungen (hvarmed hår tydligen menas verkstållande makten) skall skydda hvar och en vid utöfningen af sin religion sävidt han icke störer samhållets lugn eller allmän förargelse åstadkommer, men medgifver dock icke någon rått att öfvergå från den religion han en sång har till annan eller att locka eller förleda någon att öfvergå från statskyrkan. Augsburgiska bekånnelsens ståndpunkt i fråga om religionsfrihet år otvifvelaktigt och uttryckligen den: att i trossaker ej gifves någon annan domare ån den högste Guden och att hvarje kristen har rått att i kristlig lara och kristligt bruk följa det, som efter Guds ord till salighet förer efter egen öfvertygelse och eget ansvar inför Gud, utan att verldslig makt, eho den vara må, pluralitet eller annan mensklig auktoritet, derom har någon rått att döma eller straffa. Hårom streds icke långe, ty de, hvilka man kan kalla konferensens chefer, åro tiliråckligt sluga partioch sektchefer att för sin sak begagna sig af de tillhands liggande vapen som Luther och protestantismens andra stora kåmpar i sanningens intresse anvånde mot katholicismen i striden för sin, den protestantiska lårans, frihet; men man behöfver ej tånka långt förr ån man nogsamt finner hvad slags sak det år låsarecheferne så ifrigt vilja skaffa srihetför. Sjelfva den i dialektisk fintlighet så skicklige prosten Hammar kan. vål emellertid knappast neka, att antingen år vår nu gållande kyrkas låra den sannaste och rigtigaste, och i det fallet år det svårt att inse hvarföre man vill skaffa intråde för en sämre eller rent af falsk, eller ock anser den Hammarska fraktionen den kyrkas låra hvars prester de åro, för falsk och origtig, och då utgifva de sig falskeligen vara tjenare åt en kyrka som de i sitt hjerta åro otrogna. Sista thesen kom ej under behandling, utan slöts sammankomsten med ett vackert tal af hr Pontoppidan. ville nårmare förklara hvad som förstods med inre mission. Detta afböjdes dock. ——— LAA. afannr