Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1852, sida 1

——— — — —W — denna heliga martyr, som från himlen säkert hör mina ord, svär jag högtidligt, att aldrig taga någon annan än hennes dotter till maka. — Nen nu är tiden inne att begifva mig till hertigen; jag bör icke låta honom vänta. Båda närmade sig derpå den dörren, genom hvilken Carmagnola inkommit, och försvun no. — Nistan vansinnig af ångest och med drag, vanställda af den passionens glöd, som tärde hennes hjerta, ilade Bianca till den plats, som de båda minnen nyss lemnat och kastade en blick full af förtviflan på det porträtt, som Carmagnola visat kapten mante. Det var porträttet af hertiginnan Beatrix. — Min mor, ropade prinsessan, plötsligt öfvergående från den häftigaste smärta till den högsta hänryckning. Min mor! således är det mig han älskar — och älskar till en sådan grad! 0 min Gud, min Gud! En så stor lycka hade jag aldrig vågat hoppas! V. Talismanen. Innan Carmagnola inträdde till hertig Visconti, stannade han ett ögonblick i det stora förmaket, som låg utanför hertigens kabinett, och som alltid var uppfyldt af en mängd hofmän. Af det mottagande han rönte af dessa personer ville han sluta, huruvida hertigen högt yttrat något om de elaka afsigter, dem ban tydligen hyste. Snart igenkunde han, på det förekommande sätt,