Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1852, sida 1

2 —————— —————— Denna öfverdrifna artighet skulle fullkomligt hafva öfvertygat Carmagnola om den fara som hotade honom äfven om han kunnat hysa minsta tvifvet till det som Bramante sagt honom. — Grefve Carmagnola, sade hertigen med vänligt leende, jag sade i går att jag genom en lysande belöning ville visa er den stora aktning jag hyser för er — men med hvad pris skall jag väl belöna sådana tjenster som edra? Hvilken titel, hvilka värdigheter skall jag förläna er, hvilka motsvarar den ära ni förvärfvat vårt namn? Och, i brist af titlar och värdigheter, som kunde upphöja glansen af er egen ära, hvilka ynnestbevis skulle jag väl kunna gifva grefven af Carmagnola, hvilka vore jemnförliga med det ärofulla rykte som återskallar öfver hela Italien? Detta, min bästa grefve, har sedan i går varit föremål för mina eftertankar, men jag tillstår, alt jag derigenom råkat i största förlägenhet. — Min furste, svarade Carmagnola i innerlig ton, man beskyllar de stora för otacksamhet, och alltför ofta är denna beskyllning grundad. Huru stor tacksamhet är jag icke skyldig Försynen, som ingifvit er så äudelmodiga tänkesätt, som man sällan finner hos så högt uppsatta personer! Icke nöjd att redan hafva bevisat mig en ära, som mera bevisar er själsstorhet än min förtjenst, vill ni än vidare öfverhopa mig med ynnestbevis och finner inga, som ni anser stora nog. Ack, min furste, hvilken högsinthet, och hvilken olycka att inte alla monarker likna er! (Forts.)