Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1852, sida 1

— bhvarmed han bemöttes, Viscontis vanliga falskhet och örställning. Alla de der församlade herrarna tillhörde Lombardiets förnämsta samiljer; alla kände och nästan alla föraktade hans låga härkomst, och likväl ville hvar och en vara den första att tilltala honom, trycka hans hand och i tonen af den lifligaste beundran lyYckönska honom öfver hans lysande segrar. Han firade här liksom sin andra triumf — hoftriumfen, efter triumfen på torget, blott med den åtskillnad, att ibland de hundra tusen röster, som der ropade hans namn, knappt fanns en enda, som icke kam från hjertat, under det man ibland dessa två hundra röster, hvilka prisade hans förtjenst, knappt skulle kunnat uppleta tio uppriktiga. Carmagnola ägde en alltför upphöjd själ för att låta bedraga sig i detta hänseende, men hans proletär-stolthet hade en innerlig njutning af den tvungna hyllning, som dessa förnäma herrar bragte hans förtjenster och hans anseende. Han emottog alla dessa artigheter med en lugn och allvarlig värdighet, utan öfvermod och utan falsk blygsamhet, såsom en man, den der minns sin fordna låga ställning och vet att värdera sin närvarande högre. Efter dessa artighetsbevis, dem hans beundrates ifver hotade att ännu mer förlänga, inträdde Carmagnola ändtligen till Visconti, i det han i sörmaket qvarlemnade sin trogna Bramante, som äfven genast tilltalades af hofmännen och belägrades med frågor. Philip Maria var allena. Vid Carmagnolas inträde steg han genast upp från sin plats, gick honom, mot alla etikettens lagar, till mötes och nödgade honom att sutta sig midt emot,