Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1852, sida 2

största talanger bestodo i att draga kappan på båda axlarna, och hvilka derigenom, ehuru orättvist nog, erhållit rykte får opartiskhet och oberoende, nickade på hufvudet med har rått. Visconti hade hört sin dotters ord, utan att afbryta henne. Han betraktade henne med förundran, under det hon talade, ty han ålskade Bianca ända till asguderi. Hans misstrogna och baksluga natur låt beherrska sig af den unga flickans energiska och råttånkande karakter, och han gaf med en viss stolt tillfredsstållelse vika får sitt barns moraliska ösverlägsenhet. I detta ögonblick höjde sig jubelropen med fördubblad kraft, ooh man varseblef omkring ett bundra ryttare komma från en gata fram på torget. Ålla hattar och nåsdukar kommo genast i rörelse, och från alla sidor hördes på en gång ropet: . Lefve Carmagnolad! Den unga fåltherrn red några steg framför sina officerare. Till höger om honom befann sig general Angelo de la Pergola, och till venster, ehuru något bakom honom, kapten Bramante. Ridande på en pråktig skimmel, som skakade sin man af otålighet öfver de långsamma steg, hvartill ryttaren tvingade honom, betraktade Carmagnola den samlade . 2 : . en min, som skulle såga: Signora Bianca 1 I I