Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1852, sida 1

och jag har nu beslutat att i egen person leda nästa fälttåg. — O min furste, utropade Gambuzzi med utseende af den lifligaste oro, qvåf den eld i ert bröst, som oupphörligt drifver er att sätta ert för edra undersåter så dyrbara lif på spel! Hvad skulle det blifva af Lombardiet, om ni förlorade lifvet i en slagtning? — en håndelse som, med ert mod och er djershet, olyckligtvis år alltför sannolik. — Ni har rått Gambuszi, svarade hertisen, ljksom om han högst ogersla gåfve efter för sin hofmans förestållningar. Jag år hertig Visconti; i mina hånder hvilar ett helt folks öde, jag får icke följa mina böjelser. Visconti, hvars feghet var lika stor som hans fulhet, var högst förtjust når man prisade hans mod, och dylika komedier som den vi nyss beråttat, uppfördes ganska ofta. — Himlen gifve, återtog Ericcio, att Ers Höghet aldrig gifvit vika för sin medfödda tapperhet! Jag påminner mig ånnu alltför vål belågringen af Monza, der dagens triumfator hade den åran att för första gången ådraga sig er uppmårksamhet, nådigaste herre. Jag som statsman var icke nårvarande vid denna na belågring. Hade jag det varit, så skulle jag — kanske icke fruktlåst — hafva motar