Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1852, sida 1

betat den tanken, som föranledde Ers Höghet att upphöja en visserligen tapper men af den lägsta folkklassen härstammande soldat, till en fruktansvärd osh fruktad anförare. — Sådana parvenyer blifva vanligtvis mycket lått oförskåmda, och då ni sedan gjort honom till grefve — hvem vet hvilka srönsor han kommer att såtta för sin åregirighet. — Såkert år, tillade en holman, som af Viscontis tystnad slöt, att det, oakfsadt den beundran som denne söregaf sig hysa för Carmagnola, voro rådligast att sala illa om den berömda sältherten — såkert år, att namnet Carmagnola, jag vet icke genom hvilka konstgrepp, för nårvarande genljuder mera ösver Italien ån sjelfva namnet Visconti. — Det år obestridligt, att detta namn i folkets och armåens ågon vunnit en trollmakt, som förskaffat honom ett fruktansvårdt anseende. Och hvilket bruk skall han vål göra af detta yttre rykte och detta inre ansende hos folket? Det lemnar allehanda ämnen till eftertanke. — Hvilket bruk? hviskade Esiccios beställsamma röst, det kan man vål utan möda gissa i en tid, då man sett så många personer ur samhållets lågsta klasser med svårdet bana sig våg till den högsta makten.