Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1852, sida 1

den var horta, kriget hade I Men den bögra skördat den. i le hörde på; Skral var sången, priset ringa, hans publik var ; likaså. Nrmast honom kring en trappa stodo i förtroligt lag Några trasigt klådda pojkar och en glad student och jag. Når han sjöng om höga minnen, dar, som i strålat långesen, Hjertan, gömda nu i grafven, bragder, halfförgåtna ren, Det var Finlands kamp han sjöng om, fosterlandets sista strid, Vära segrars, våra sorgers och vår åras gyldne tid. Jag har stätt för kulor, sjöng han, ati sex och trettio slag, i natt och dag, Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskju) ten år, Har min ena arm i Ume ech den andra traI sig hår. TFinns hår bland ett yngre slägte någon enda som var med Når det ljöd: etill vapen, männer, det år slut med landets sred.hå sanns eld i mannasinne, då var allt på i annat vis, bDå brann också detta hjerta, som råttnu år kallt som is. I — — Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg Når från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg, Sen var stunden, bister qvållen, jag var trött I af dagens sård, NMen jag sökte nu ej hvila, tånkte ej på tak I och hård. Nej till dina fålt och isar stod min långtan l denna gång, Der fanns mer ån hård och flamma, mer ån ; hvila natten lång, dig stark och fri; det vi. Ära Öfver gamla Klercker, evig åra kråfver an; Mängbepröfvad, sjuttiärig, var han ån soldat och man. Ja, jag minns hans hvita hufvud, der bland rotarne han red, Och med ögon, som en faders, såg på sina gossar ned. Det var han som samlat folket, det var han som ordnat allt, H Och han sjöng för menigheten, hvem som vilKunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka Der fanns Finlands hår sörsamlad, ung och moOch på oss såg fosterlandet och på sosterlanli vi kommit, stannat hår som han befallt; tillhopa och hans anlet sken af hopp, Också sågo vi mot honom, som mot landets råddning opp. it från shijda hå . Och han fann oss nu Med sextusen söner kring sig, lika stark som ; fienden, Ville han med fröjd och åra, göra front i ö lirvet än, Ivekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas läng; tan var att slåss Och vi litte på hvarandra, vi på honom, han på 088. Då kom Klingsporr, fåltmarskalken, stolt som majeståtet sjelst, Med två hakor och ett öga och af hjertat knappt en hålst. Då kom Klingsporr, tog befålet med sin höga titels rått Och gaf ordres, han som Klercker, men hans oräres var reträtt. I HI Natt på drifvan genomvakad, stjernenatt vid Tavasthus, ÄÅn sen många år försvunnit, står du får mitt minne ljus. Fast vår trohet blef besviken, fast vårt hopp blef slaget kull Fast vår seger blef en dröm, blott för en hjertlös veklings skull. När skall han sitt dåd förklara, når skall han till ansvar stå För de steg han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå, För den nesa som han säste på vårt rykte i på vårt mod, För de tårar dem vi gjöto, der vi bort få gjuta blod. Sveko vi vid Sikajoki, der det åndligt gållde sein? Låg vid Revolax vår styrka ej i armar, men i ben? Allerereutz har kunnat svara, Cronstedt, han och andra fler; Men de tappre hör jag finnas, der de icke svara mer. —— Jag har nämnt de stolte båda, åra, åra öfver dem, l Många deras vederlikar, gått som de, till fridens hem. Dödeln hvilar, Duncker hvilar, spörjs det mer om deras tid; Får som hår till vittne duga en förgåten invalid. Hvarför fick jag icke falla der så många bätti re söll, Der den kåcka finska håren sina högtidsstunder håll, I Der vår åra lyste klarast, der vår lycka blidast var, Uader Sikajokis, Lappos, Alavos och Salmis dar. I — ———