Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1852, sida 1

komst, fördref den på torget församlade solk—— ————— — —— mängden tiden med hvarjehanda skämt och stickord, hvilka nästan uteslutande hade hertigens hosmån till föremål; skallande skratt helsade hvarje qvickt infall och eggade spefåglarna till ännu större anstrångningar. Bland denna gåckande och oförskåmda solkhop utmärkte sig i synnerhet en man genom den noggranna kånnedom han ådagalade om Viscontis hof, hvaröfver man måste förvånas, når man betraktade hans loggslitna och smutsiga klåder, hans magra, bruna, genam brist och utsvåfningar utmårglade ansigte, hvarpå man såg den omisskånneliga prågel, som hvarje last intrycker på kroppen, sedan den rotfåstat sig i själen. Denna man var liten och smårt, men man såg lått, att denna svaga kropp icke saknade vighet och muskelstyrka. Uttrycket i hans ensigte förrådde slughet, men slugheten hos en tiger, hvars grymhet på samma gång år ändamål och bevekelsegrund. Några steg ifrån honom stod en man som bildade en fullkomlig motsats till sin misstänkta granne. Han var lång, välväxt, och det stolta, hågmodiga uttrycket i hans drag förrådde vida mer ån hans drågt det afständ, som skiljde honom från den folkklass, bland hvilken ban blandat sig. Eburu ånnu tem