Om oroliga hufvuden. Hvad år det der för en sorts karle-Ah, et år ett oroligt hufvud, en politisk fantast, n kanstöpare, en partibildare.-AÄn den ter der dä?-Jo det år et mycket stilla och beskedlig karl; han sköter sina aftårer med drift och omtanka, och biandar sig aldrig i dagens politiska grål: det är verkligen en redbar och oktningsvård man.Dyligt får man ofta till liss i den bildade veriden.och det icke blott af -ordningens vänner,ytan äfven al sådana, som vilja gå och gälla för liberala. Men år då den förste mannen verkligen så tadelvärd. och den senare ve rkligen så prisvård? Lätom oss resonnera litet åfver sa ken I vår Frålsares och aposlleriics lära, hvars rena och sublima moral vi vål alärig kunna, eller vilja förneka, om också mången torde finnas, som med båsta vilja. icke kan iro på dess omedelbart gu domliga ursprung), i denna lära år första och sista budet: -åälske din Gud öfver all ting, och din nåsts, såsom dig sjelf! och detta bud utgår qvinlessensen af den kristna morallåran. Men nu år Gud ljuset och sanningen: dem skola vi således älska. och deremot hata mörkret och lögnen, vidare så menas med -vär nästa-icke blott liggaren, som vid våra dörrar undfår en liten skårf al vårt dfverflåd: nej, derunder inbegripes hela vårt slågte:. kånde och okånde, fattige och rike, hedningar och kristne, vildar och civiliserade; vi skola således ålska vår nåsta, icke blott uti individen, utan i hela menniskoslågtet, och intressera oss för dess andliga oc b lekamliga vål i stort. Vidare åter igen, så år all tro och kärlek. utan handling. hå derför skola vi göra vårt hjertas kärlek till (ud och nästan lefsvande, d. v. s. vi skola praktiskt tillåmpa det åfvannåmnda budet, och detta utgör vår ovilkorliga pligt. som kristus. Slutligen föreskrifves alt yttringen al vår kärlek till Gud och vår nåsta (vår kamp mot lögnen och mörkret, och vår verksamhet för vårt slågtes inre och yttre vål) icke får vara hjum: vi få således icke vara kalla, liknöjda, indifterenta, utan vår kärlek skall sramträda i hängisven enthusiasm och energisk handling, och detta icke blott med hänsecnde till enskitd, till in. å e. dividuell nåd, utan ålven. och änuu mera, med hänseende till värt slägtes angelögenheter i stort — dess samhällsongelägenheter. Nu är det just politiken, som afhandlar och behandlar dessa angelägenheter, och för politiken får således ingen vara liknöjd, som vill lyda Guds bud — vi såga ingen; ty åfven den ö obildade kan, med sitt sunda förstånd och den enkla okonstlade känslan af rått och orått, som Gud hos honom nedlagt, bidraga till redandet af begrepp och åsigter hos sin omgifning, under det han sjelf, genom dennas återverkan, kommer till allt klarare insigt af hvad han bör tånka och tro, för det möjliga fall, att han en gång, med sin stämma eller sin arm, kunde komma att medverka till ljusets och sanningens seger. Och skulle han nu vara ett -oroligt husfvud-, en -politisk Kandestöber.sä — kunna vi skratta åt hans lilla egenkärlek och små besåängdheter; men år hans hjerta redligt, och hans uppsåt rent, så heder och åra åt konom, i alla fall, ty åtminstone -hafver ban kärlekenMannen med det kalla hjertat deremot, som låter verlden gå sin gång, vål eller illa, honom kunna vi icke prisa, han må i sitt enskildta lif vara hurn aktningsvärd som helst. Summa summarum: I den stora kampen för ljus och sanning, frihet och rått få vi icke vara indisserenta: partimåste vi taga, om vi vilja lyda kristendomens första och sista bud, och vål oss, om vi då hafva nog insigt alt taga ett på en gång klokt och hederligt i parti! Men äfven i motsatt fall, kunna vi trösta oss med vårt samvetes vittnesbörd, endast vi med kärlek och kraft hafva åtminslone velat det rätta