Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1852, sida 2

sig höra ljudet af flera röster. Utan att vidare gilva akt derhå, åmnade han gå förbi de talande personerna, då han plötsligen hörde l Bramantes namn nåmnas. Han fruktade genast, att någon fara hotade kaptenen, och smög sig, i skydd af det mörker, som herrskade på gården, försigtigt långs efter muren, och det lyckades honom att på detta satt närma sig dem, hviika han redan ansåg som Bramantes fiender, utan att väcka deras uppmårksamhet. , — Vet du också alt det ar sannt hvad du såger? mumlade en kärs, befallande ståmma. — Lita på mig, kapten. Jag har icke u tan skål fått öknamnet pärhund. liggande på magen, kröp jag in i köket och såg allt hvad som föregick i salen. Icke ett enda ögonblick förlorade jag dem ur ssigte. — Ansvarar du mig för, att kapten Bramante icke varit ur salen? — Ja, inte en sekund. — Såg du inte om han tog något papper ur fickan och gömde det någonstådes eller gaf det åt någon annan? — Jag försåkrar er, kapten, att han icke gjort någonting sådant. För öfrigt skulle han Såkerligen icke anförtrott sin följeslagare nå) I I )