Ur stånd till sin farmoders laster, skola, under hans regering, de kejserliga palat:en icke blifva några tempel för okyskheten: men han är deremot oförmögen att gifva åt sitt folk visa och frisinnade institutioner, eller ens att, såsom hon, uppfatta planen dertill, en plan, som berusuingen af nöjen och triumser visserligen kom henne att uppskjuta ända till dess utförandet deraf blef för sent, men från hvilken hon aldrig afstod. Han är ej en man som vore i stånd att, likt hans broder Constantin, för sitt nöjes skull, skjuta till måls på en fattig slaf uti sina parker, men han skulle heller icke, likt Constantin, afstå ett kejsardöme, för att dermed aftorka en qvinnas tårar, Alexander, för att behaga sina gunstlingar, tillät dem att tyrannisera solket, for deras egen räkning, och ägrät slutligen vid åsynen af deras tyrannni. Kejsar Nikolaus skulle vara hvarken det ena eller det anara, lika litet som han, likt Alexander, skulle hafva gillat Frankrikes charta, enligt hans åsigter, ett helgerån met den gudomliga rättens principer i allmänhet, oaktadt sullkomligen oskadligt för sjelfherrskarens egna rättigheter. Såsom enskild person tecknar fört. kejsaren med ljusare fårger. Han såger honom både såsom husfader och husbonde vara icke , CJ . blott allvarlig, utan åfven rättvis och ådel, och den uppfostran han gifvit sina barn, de öma omsorger och den ridderliga uppmärksamhet han slådse visat sin förträffliga gemål, bevisar ,tillråckligt (?) att hans hjerta är mågtigt af ådla och höga kånslor. Thronföljaren Alexander skildrar förf. på följande sått: Denna unga furste anses af alla som närmare lärt känna honom, för en högst älskvärd och ädelsinnad personlighet. och det är ej utan anledningar som man tror att kejsaren, oaktadt all sin kärlek för denne sin förstfödde, föredrager sin andra son storfursten Constantin i afseende på de, för en rysk furste, beböfliga själsegenskaper. Man har till och med hört rykten om en thronafsägelse utaf den förre till den sednares fördel, utan att man dock vet om hiruti ligger någon sanning. Det vissa är, att sturfursten Constantin redau användes af sin höge tader vid diplomatiska virf, och att han besitter många utmärkta egenskaper för en större politisk rol. Huruvida Europa i allmänhet och Ryssland särskildt skulle vinna på ett sådant byte är svårt att säga, helst det förut inträffat i Ryssland, att en passiv och saktmodig thronföljare blifvit en allvarlig och sträng monark. Den nuvarande kejsaren visade, såsom storfurste, nästan ingen enda af de kraftfulla och lysande egenskaper han såsom monark ådagalagt, och det är således ganska möjligt, att den nuvarande thronföljaren en dag med ära bekläder den thron och förer den spira, hvartill icke blott hans börd men hane många personliga dygder göra honom berittigad. T Då det torde interessera läsaren att se hvad sörs. yttrar om kejsarens måg, hertigen af Leuchtenberg så anföres åfven detta hår: Hertigen af Leuchtenberg, storfurstinnan Maria Nikolajewnas gemål, har under gin vistelse i Ryssland aldrig blifvit använd i några andra offentliga värf än såsom president uti några akademier och andra vetenskapliga samfund och såsom chet för det husarregemente, som bär hans namn, Han anses vara af ett mildt och fogligt lynne, ömt tillgifven sin gemål och sina barn, samt vetenskapligt bildad. Hvad hans förhållande till sin höge svärfar och hans trefnad i Ryssland beträstar, så äro tankarne derom mycket delade, och det gifves många som tro, att den bröstesjukdom, hvaraf han lider, är en följd af den mindre naturliga — ofta högsta tvång underkastade ställning hvaruti han sig befinner — ett tvång, hvaraf icke blott det ryska hoflifvet, utan äfven bela sambiällslifvet, förnämligast i de högre klasserna, måste lida. Man anför såsom ett bevis på prinsens mindre lyckliga beligenhet följande yttrande, som han skulle fällt i anledning af hertigens af Bordeaux misslyckade srieri till en rysk storfurstinna (storfursten Michael Paulowitsch dotter) att han må tacka sin Gud för att hafva undsluppit den bur, hvaruti han (hertigen af T.euchtenberg), för närvarande vegeterar. Fjerde kapitlet, som ashandlar de serskilda solkklasserna i Ryssland, år af stort intresse, men hör till dem, som böra låsas i sin helhet, så vida icke intrycket deraf skall förringas. I kapitlet om embetsoch ljenstemannaklassen förekommer en skildring af det rädande prejerioch korruptionssystemet. som skulle förefalla vida mera upprörande, om det icke i vissa fall mildrades af scener af komisk anstrykning. Följande kan tjena såsom exempel hårpå: En kronofogde uti södra Ryssland hade en afton på kortspel förlorat 1000 rubel i siltver, hvilka han saknade utväg att betala. Han inlåt sig då i samråd med I . sin länsman om utvägar att betäcka denna utgist jemte några andra, och då äfven länsmannen sade sig hafva behof utaf en lika summa, uppgjorde de sin plan att i tjenstevag kunna åtkomma den. Länsmannen upplyste att en rik godsägarinna i närheten, fru M , kanske min lycka — men då måste jag taga det ifrån honom, medan han ånnu bår det på sig, och pligten qvarhåller mig hår — jag