dessa båda dyrbara föremål till den dagen då himlen leder er i min dotters spår. Svår mig, att, om den dagen kommer, tillställa henne dessa saker och att högt för verlden förkunna hennes börd och råttighet till Lombardiets thron. — Jag svår det, madame; men slumpen år så blind, och hvad mig betråffar, år jag en sådan stackare, att jag fruktar att dessa uppdrag åro till ingen nytta. — O, frukta icke det! En förhoppning som lefver i mitt hjertas innersta, såger mig, att himlen skyddar min dotter och skall återgifva henne den ställning som blifvit henne beröfvad. — Jag kånner icke sörsynens vilja, men för en sak kan jag gå i borgen, nämnligen att jag bokstafligen skall utföra allt hvad ni uppdragit mig. — Mina soldaters uppmårksamhet år nu fåstad på något annat, ögonblicket år gynnande, gif mig fort pergamentet och korset. En tystnad intrådde. — Bramante såg ett sammanviket pergament och ett litet rådt kors glida fram nedanför dörren, — Tag emot, kapten, sade hertiginnan, och himlen, hvars vålsignelser jag genom mina böner skall nedkalla öfver er, belöne er, som ni förtjenar!