kanske min lycka — men då måste jag taga det ifrån honom, medan han ånnu bår det på sig, och pligten qvarhåller mig hår — jag kan icke komma hårifrån förrån afråttningstimmen slår. En stund derefter slog han sig plötsligt för pannan och sade: — Men vid den helige Ambrosius, hvad ångslar jag mig öfver? Om jag icke kan komma hårifrån, så år ju också han nödsakad att stanna qvar utanför hertiginnans sängelse! Har han icke order att lemna henne först vid schavotten och icke aflågsna sig förr ån han sett hennes hufvud falla? Jag år således fullkomligt såker, att han till dess skall behålla det dyrbara pergamentet, och når jag då ålven blir fri, så svarar jag för, att han icke skall undkomma mig. (Forts.)