Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1852, sida 1

og Broderskabets Ed! Wolhaven. Det bör nämnas. att vägen upp till sjellet var på många ställen för tillfållet omlaga af de nårboende norska bönderna, hvilka åfven låra ha framfört de stora öÖltunnor. hvarur vandrarne under vågen uppfriskades. På bergsspetsen voro äfven fanor och kanoner uppsörda. Nedkomne från berget möttes man på en jemn ås nåra Sandvigen af anblicken utaf en mångd tält, derunder bord voro dukade med mat jemte åtföljande dryckesvaror. En stor skara af Norsk allmoge var samlad rundtomkring, och innan man skiljdes dansades det på gråset några dansar med bygdens tårnor. Når Berzelius och Nordkap återvånde, lastade al passagerare, hångde halfmånen skönt ölver den lugna Christiania-sjorden. Måndagen skulle användas till besök i museum, cellfångelset, m. m., men såkert gick det många som mig, att man tog öl för ärende och infann sig till frukost och middag på något af de stållen, derifrån stora bjudningar voro utgångna. På aftonen samlades man till en af de helt såkert mest storartade fester, som ånnu blifvit gifna i norden. Det var afskedsfesten på Klingenberg, der åfven damer voro nårvarande, och der soupee gass sör nära 3000 personer. Theatersalongen var inredd till danssal, hvilken lifligt begagnades. Efter soupeens slut asbråndes ett prägtigt syrverkeri, hvarefter så många som möjligen kunde få rum sammanpackade sig i den stora salen. Hår var nu en ytterligare öfverraskning oss beredd. Christianias damer hade nemligen sörfärdigat ett dyrbart standar -— blått och gult siden, derå var virkad en lyra omgifven af en eklöfskrans i guld — hvilket af prof. Welhaven öfverlemnades till Upsala studentkår. Tacksägelsen uttalades å studentkårens vågnar af mag. Staaf — dansen fortsattes och dagen nedblickade ånnu en gång, ehuru under ymniga regntårar, på de hemåtvandrande gåsterna. Tisdagen den 29 Juni var först middag vid Table dilote — detta hade åfven ägt rum Fredagen och Måndagen — uti frimurarelogen och sedermera samling till afsked kl. 2 e. m. Hjertliga afskedstal och sånger vexlades hår, under det champagnekorkarne slögo med makt mot taket, trofasta handslag gåfvos mellan svenska och norska bråder och ifrån gallerierna nedregnade blommor och gjötos milda blickar af de närvarande damerna. Intrycket var djupt gripande. Kl. 5 voro alla åter samlade ombord på Berzelius, under det att en otalig menniskomassa uppfyllde strånderna. Hår helsades nu icke blott fråmmande anleten; hvar och en hade en bekant, en kår blick att söka, en vånlig helsning satt besvara. Med långsam fart begaf sig åter Berzelius ut på de salta böljor — menniskorna sammansmålte i en massa, hurraropen hördes allt svagare öfver böljorna skott dånade från fåstningen och alla fartyg i hamnen; fråmlingarne — dock nu ej långre fråmlingar, utan vänner och bröder — lem nade en kår strand, med klappande hjertan, med mången fuktad blick. Se der i hastiga drag en svag teckning af vårt besök i Christiania. Minnet deraf skal! ej slockna hos någon, som varit nog lycklig att få deltaga i den sköna fården. Men det år ej blott de storartade, utomordentligt dyrbara festerna man skall minnas; till dessa minnen skola sammanknyta sig månget minne af enskilta vånskapsförbindelser, som alltid skall blifva dyrbart. En förening har hårigenom skett emellan de båda Nordens folk, som ej bör kunna slitas; en vånskap ingången, som ej bör kunna störas af små, tillfålliga tvistefrågor. Förekomma åfven hådanefter sådana, så skall man låra sig att lösa dem såsom vånner och ej såsom ovånner. S. A. H. Lynchlagen i Sverige. Å. Bl. beråttar följande: En tillämpning af den s k. Jvnehlagen var