Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1852, sida 1

vanligen att använda knutpiskan med en såden krast, att redan i första slaget han kan till stoft förvandla sen tegelbetstensbit. Han har tvenne sått att dåda sitt offer, når han dertill erhåller befallning; det ena år att låta remmarne passera delinqventens hals, på ett sått att knotarne sprängas af sig sjelfva; det andra år att afskåra honom inelfvorna med ett enda knutrapp. Dessa slags exekutioner åro honom icke tillåtna annat ån för politiska brott, och då det gåller att utöfva någon håmnd för egen eller en agents räkning. Det år sällsynt att knutstraffet medför döden, med undantag af de fall då deportation till Siberien följer, hvilken fordrar tvenne års resa, hvarunder man låter brottslingarne marchera kedjade tillsammans, och under hvilken det alltid dör ett stort antal, antingen de erhålla knut eller ej.z Hvilken osantiig och för kejsaren sjelf vådlig magt, som år nedlagd i polischefens hån. der, upplyser sjelf förf. bland annat genom följande karakteristiska anekdot. Grefve Pahlen, chef för den konspiration som medförde kejsar Pauls mord, var den högste både militära ocb civila myndigheten i Petersburg — ännu mer, ban var kejsarens gunstling — och likväl kunde ban, med kännedom af sin makt, såsom varande äfven polisens högsta chef, helt lugnt siiga åt de mördare han sände att aflifva monarken: 4edert uppdrag skall vara fullåndadt innan kl. 5, eller anklagas ni af mig kl. half 6 såsom hogforrådare hos kejsaren. Följande pikanta anekdot antyder, huru sjelfva polischefen kan vara utsatt för tjufvarnes djerfhet, ja, gåckeri: Öfverpolismästaren i Moskau hade köpt sig en pels, som kostat 5000 rubel, och bvarå han naturligtvis satte stori värde, Flere dagar efter hvarandra, vintren 1838, erhöll han avonyma biljetter med endast dessa tvänne ord: akta pelsen, En dag, tidigt på morgonen öfverlemnas bonom genom postiljonen ett bref, hvaruti dessa ord funnos: hkders Excellens! i afton reser eder pels. Det är naturligt att herr polismästaren härefter ännu uppmärksammare bevakade sin skatt och tog den, för ytterligare säkerhet, till sig, i sina inre rum. Om aftonen samma dag anmäles ett bud från en furstinna W X för hvilken (i paranthes sagdt) hans excellens var siirdeles Svag, och som anhöll om hans besök så fort som möjligt i en angelägen sak; då han befaller förspänningen af sina hästar svaras, att furstinnan skickat sitt eget ekipage efter honom; han påkläder sig således sin kära pels, går ut, sätter sig uti slädan, hvars anspann och betjening han igenkänner vara desamma furstinnan begagnade, och ger sig af; vid uppkomsten uti furstinnans tambur tager den betjent, som medföljt ekipaget, artigt pelsen af hans excellens och den sednare inträder till sin herrskarinna. Efter utbyte af några vanliga höflighetsfraser, frågar generalen efter orsaken till den lycka honom vedersarits att blifva tillkallad, och då furstinnan förklarar att hon derom ingen ting vet, samt för detta ändamål tillkallar sin betjening, upplyses att kallelsen endast gällt hans excellens pels, som rigtigt var försvunnen. Huru härvid tillgått inses lätt! Ekipaget var tjufvarnes. Andra kapitlet handlar om kejsar Nicolai personlighet, Denna skildras på följande så:t: Nikolai Paolowitsch, eller Pauls son, enligt det ryska benämningssättet, är för närvarande i sin kraftfullaste ålder. Hans höga växt, hans symetriska, fastän något kolossala proportioner, gifva honom ett imponerande yttre, och han kan med skäl räknas till en af de ståtligaste min i Europa. När hela hans gard escorps, utgörande 60,000 man elittrupper, defilera för honom på marsfältet i Petersburg, Söker åskådaren förgäfves uti dess leder någon enda man, som skulle kunna jemföras med honom med afseende på ansigteta skönhet och hållningens ädelhet. När han kommenderar, ljuder hans klara och klangfulla röst på den vida slätten, der en hel armee manövrerar, och der ett belt folk betraktar honom, lika bögt öfver de talrika befälhafvares, hvilka återgifva hans kommandoord, som orgelns toner höja sig öfver det Svaga barnets stämma. Till fots är hans utseende ännu fördelaktigare än till häst, förnämligast genom den mindre ledighet hvarmed han rider, och af hvilken orsak han endast begagnar väl inridna och följaktligen mindre eldiga hästar, hvilket mycket förminskar den beundran som annars den—