Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1852, sida 2

och Preussen eller tvertom utgöra 7 å 8 silfvergroschen, 7 s. groschen då brefvets Preussiska postort icke år mera ån 20 tyska mil aflågsnad från Stettin, Stralsund eller Hamburg, och 8 s. groschen för alla öfriga Preussiska postorter utan någon skillnad deraf att brefvet går öfver den ena eller andra af nyssnämnde trenne ståder. Portoafgiften skulle således blifva cirka 314 å 34 sk. sv. ras och ökas med samma belopp för hvarje öfverskjutande lods vigt. Varuprofver och mönster, som icke få till större tyngd ån 3 lod befordras med brefposten, erlågga t. o. m. 2 lod enkel portoafgift, men för högre vigt dubbla bresportoafgisten. Tidningar, journaler. priskuranter, sirkulärer Åe. som gå under korsomslag, erlägga, utan alseende på afstånden, 13 s. groschen i porto per lod, då de åro srankerade, eljest betala de bresporto. För bref, som gå från Preussen till Norge öfver Sverige, ökas portot med 2! s. groschen per lod, och för korsomslagsförsändningar med s. groschen. — Hr auditör A. Wollmar och dess fru Charlotta Wollmar född Adlerbaum, ågare till Heckeberga gods, halva mot vissa vilkor i afseende på nyttjande rätten och askastningens slutliga anvåndning, sedan Lunds akademi deröfver erhållit full disposition, som gåfva erbjudit hela detta betydliga srälsesäteri med underlydande hemman och lågenheter, ett erbjudande, hvilket genast efter emottagandet skulle tillskynda akademien en fritt disponibel inkomst af 600 rdr årligen, och i en framtid möjligen fördelar långt öfverstigande hvad hittills af någon enskild blifvit skånkt till universitetet. Konsistorium akademikum har också i underdånighet anhållit om nådig tillåtelse till den vårderika gåfvans emotiagande. — Från Hamburg skrifves: -pet år ett anmärkningsvärdt förhållande att vid sidan af utvandrarne från Tyskland börja åfven Tysklands kapitaler att gå ut till Amerika. I Brehmen har t. ex. ett enda handelshus fått i kommission att från de östliga provinserne i Preussen anbringa 300,000 dollars i Amerikanska fonder. Grunden hårtill ligger rått klar, ty trots alla officiela sörsåkringar tror man icke rått på den Europeiska freden; spånningen i tullförhandlingarne och en blick på Frankrike och Italien föranleda penningfolket att vånda sig till Newyork, der de jemte större säkerhet få större räntor. Intill 1848 anbragtes nåstan inga penningar i Amerika, men nu år det annorledes. De rädda skicka sina kapitaler der öfver, ty ju mer man blef förtrolig med stållningen i Amerika, desto mer kredit sick landet och då räntefoten sjunkit i Europa och står högt i Amerika, så strömma kapitaler i massa derOfver, att centralregeringens statslån nått sin högsta status just genom europeiska köpare. Icke mindre sökta åro jernbanaktierna m. m. Iyskland förlorar mycket derpå, ty det år stor skilnad hvar kapitalerne anvåndas. De räntor som gå hit tillbaka åro en ringa del af den amerikanska vinsten som stådse anbringas som ett nytt produktivt kapital, medan räntorne hår blifva oproduktiva. Amerika tager såle!es både arbetskrafter och penningar från oss. Detta bidrager till vår skada lika som det utvecklar Amerikas blomstrande tillstånd. — — — —— LL — VVE ——